Programmerat lidande

Programmerat lidande är ett uttryck som helt plötsligt fick flera pusselbitar att falla på plats. Jag läser Anna Kåvers bok – Himmel, helvete och allt däremellan – Om känslor – och mina ah-upplevelser fick mig att förstå varför jag aldrig riktigt har förstått varför jag känner mig ledsen och samtidigt inte, varför jag känner mig gråtfärdig och samtidigt inte, varför jag kan bli rasande och samtidigt inte. Länge kändes det som om mina händer var bakbundna, jag både gasade och bromsade på samma gång. 🙂 🙂

Min psykiska smärta och mitt lidande har genererat drivkrafter som innerst inne handlade om att undvika katastrofer samtidigt som mina – prestationer – inte på något sätt till slut varken bidrog till att uppleva tillfredsställelse, lycka eller mening med livet.

När jag om igen reflekterar över – programmerat lidande – så kommer jag tillbaka till senaste besöket på akuten. En människa som jag älskar och som jag delar mitt liv med ligger i sängen, kopplad till en mängd olika apparater, siffror blinkar, grafer skrivs, mottagningssköterskan frågar, får svar, noterar siffror, ser koncentrerad ut men  också vänlig. Läkaren kommer, ställer frågor, får svar och undersöker, beskriver och berättar. Inombords väcks minnen till liv, bilderna som nu mer och mer fångar min uppmärksamhet upplever jag som kaotiska, det börjar tjuta och blinka, tryggheten rämnar likt huskroppar vid en jordbävning. Jag känner hur rädslan följer blodet från hjärtat och sakta men säkert intar hela min kropp, jag känner gråten i ögonen, röster talar om förlust, hot, ensamhet och ropet på hjälp fastnar längst in i munnen. Det känns som om hela kroppen börjar pumpa och plötsligt blir allt tomt. Jag kämpar för att återfå mitt medvetande, vara här och nu. Jag stänger av – vad hjälper det om jag känner mig rädd, vad ska jag göra med min rädsla, min oro, min ångest som kan spränga mig i luften. Det är bättre att använda huvudet, att analysera situationen, att vara behjälplig, underlätta och se till att vård och behandling blir den bästa!

När jag vaknade dagen efter – senaste besöket på akuten – så kändes mitt huvud tungt, ögonen var tårfyllda men också som om jag hade gråtit länge. Jag upplevde ett mörker som hade tagit plats i mitt medvetande och sinnestillstånd. Kroppen kändes tung och ovillig, upplevelsen av obehag och inte minst förtvivlan tilltog. Herregud, ska denna mörka, gråa, obehagligt sörjiga tyngd och sorg aldrig lämna mig, lämna mig ifred och ge fullt utrymme för min nyfikenhet, glädje och vänskap med livet, mig själv osv!!! Jag försökte återigen stänga av, låta tankarna bara svepa förbi, utan att notera och beakta. Det går inte, något pockar på uppmärksamhet och bekräftelse. Ja, jag känner mig trött, ja jag känner mig ledsen, ja jag blir orolig när vi besöker sjukhuset, jag behöver ge mig själv tid att ta till mig, att förstå och acceptera för att sedan kunna gå vidare.

Helt plötsligt dyker ett annat minne upp. Jag står i dörren in till en sjuksal, jag ser fotändarna på några sängar och längst där inne ligger eller sitter rättare sagt min pappa i en sjuksäng. Han ler och vinkar till mig, sedan får jag gå ut igen och dörren stängs, denna ofantligt stora dörr stängs och slår igen framför mig och jag kan inte längre se min pappa. Jag minns att rummet som pappa var i bara var svagt belyst, farmor och farfar, pappas bror stod och satt runtomkring honom. Minerna var allvarliga, stämningen kändes dämpad. Det mesta kändes vitt, svart, brunt och lite ljusbrunt. Precis så kändes också min upplevelse när dörren stängdes färgerna bildade ett kaos och jag kan nu känna hur pannan och tinningarna börjar spännas och det börjar bli fruktansvärt obehagligt. Jag förstod ingenting, allt blev tomt och bara försvann från mitt medvetande och minne. Min mamma har berättat, senare, att när pappa låg på sjukhuset fick inga barn gå in i salarna, i vart fall inte jag. Jag var kanske inte mer än 4 – 5 år gammal. Hon berättar att jag hade en liten vit teddykappa. Jag var förmodligen uppklädd, då vi skulle till sjukhuset, vilket jag aldrig har förstått, även om det var viktigt – oerhört viktigt – för min mamma. Jag fick inte träffa min pappa, någon kom ut i rummet och avlöste den vuxne som passade mig. Hon berättade om denna händelse som något dramatiskt, stort och som hör vuxenvärlden till. Denna tystad, detta allvar, den dämpade stämningen upplevde jag som vuxenvärlden och förstår nu varför TV-serien Godnatt Jord än mer synliggjorde den, som jag lite senare i livet och i min värld började uppfatta som de tafatta och kuvade vuxenvärlden.

När obehaget växte sig starkare på morgonen efter fick jag till slut upp ögonen och började fråga; Hur mår du, hur tänker och känner du, vad behöver du? Jag kunde börja känna medkänsla med mig själv, mina upplevelser, mina reaktioner och känslor, blev lyhörd, gav mig tid att observera och har nu kunnat acceptera det som genererade obehag, en form av programmerat lidande. För varje gång lär jag känna mer av mig själv, vilka erfarenheter, upplevelser,  tankar och reaktioner jag bär på  och framförallt hur de dyker upp, styr och påverkar mig vare sig jag vill eller inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s