”Uppsats” en upptäcktsfärd eller ett självmordsprojekt

Ni ska få skriva uppsats – jippi, jippi – hela jag strålade av lycka, när fröken släppte tömmarna loss. Jag minns ännu hur jag levde upp och kände spänning över att få berätta. Ibland fick vi välja bland förslag på ämnen, längst ner stod det bästa av allt – välj ett eget ämne. Tankarna och orden bara flödade, trattades ner på ett papper och i min egen sinnevärld blev det som att få följa en fjäril som flög runt bland blommorna, eller detektiven som smög längs stigarna. Jag kände mig så otroligt stolt över dessa berättelser och hur jag gång på gång lämnade in dem och hur jag lika många gånger fick tillbaka ett papper som hade smutsats ner med massa klotter!

Första tiden nådde mig inte klottret, hon fick väl göra vad hon ville. Jag såg bara min berättelse. Men efterhand så förstod jag att klottret också hängde samman med hennes miner och hur hon såg på mig…

Jag började bli varse att det hade något med mig att göra som person, om jag var bra eller inte, om jag skulle duga eller inte, om jag skulle få något gillande eller bara en barsk min. Inget av detta förstod jag – jag ville berätta, jag älskade att berätta och jag hoppades att hon skulle se min lust att berätta, hur glad jag kände mig och vad det betydde för mig.

Jag försökte anstränga mig, det var något med att orden och något som kallades punkt och komma. Varför hade jag ingen aning om. Jag blev mer och mer ledsen över klottret. Till slut handlade uppsatsskrivandet om att försöka få så lite klotter som möjligt. Jag kan än idag se framför mig dessa uppsatspapper som låg på bänken, fulla med röda bockar, inte så många i början, men mot slutet duggade de tätt. Jag kände mig mer och mer ledsen, skulle jag först kunna skriva utan bockar för att sedan få – berätta – det som jag kände mig fylld av??? 😦 😦 😦

Jag började tänka på och minnas mina uppsatser i samband med att jag gjorde sittande meditation – en övning där tankar får komma och gå, att observera dem och försöka vara öppen för att se så mycket som möjligt av dem, för att i nästa steg låta de gå vidare – släppa taget. I morse kändes det viktigt att få måla en bild av min berättelse, mina ord på ett papper och lärarens klotter. När jag målar bilden känner jag lust, men när jag lyfter penseln och börjar betrakta den så känner jag olust, en lätt känsla av sorg som smyger sig in bakom vänstra ögonlocket, en liten rullar också ner för kinden.

Hur kom det sig att jag inte fick feecback för min berättelse? Min lust att berätta? I höstas tänkte jag på min fröken i lågstadiet. Jag undrar om hon lever, hon kändes gammal, stäng och obeveklig redan då, en sådan människa kan omöjligt vara i livet idag, tänkte jag. Bara någon vecka senare stötte jag på henne i en affär som jag handlar i. Detta borde vara helt omöjligt!

I sammanhanget tänker jag också på och minns hur jag stolt satte mig vid köksbordet, för att visa min mamma att jag hade lärt mig läsa. Hon stod vid diskvasken och spisen, som var hennes plats i livet. 🙂 Jag började läsa, andäktigt och min stolthet fyllde hela köket, så stor kände jag mig. Jag väntade och hoppades nog att detta skulle kännas som något stort för henne, jag gjorde ju sådant som vuxna kan. Hennes svar blev, bra – därefter följde en lättnades suck – och jag upplevde det som att hon var lättad, att det inte var något fel på mig! Därefter blev allt bara svart och tomt!

Sedan lärde jag mig till slut mer om skrivandets och grammatikens konst 🙂 🙂 🙂 eller som jag upplevde det villkor och symbol för duglighet och anseende. Flera år i mitt yrkesverksamma liv, så spelade  innehållet inte så stor roll. Däremot vann ett välskrivet dokument respekt. Jag fattade fortfarande inte varför formen blev viktigare än innehållet och att dokumenten verkade bara finnas till av ett enda skäl, att det skulle vara välskrivet, att leverera rätt stavade ord, punkt och komma på rätt plats. Om leveransen innehöll sådana fel kunde det nästan bli uppror för risken att tappa anseende. Min chef började också klottra flitigt i protokoll som jag skrev ut och överlämnade för genomgång. Till slut brast mitt tålamod. Jag vill att du först tittar på innehållet, är det det här som fångar mötets tankar, idéer och hur personerna som var där vill gå vidare? Varför har vi protokoll, för sin egen skulle eller för att det på något sätt ska vara någon form av överenskommelse, det har står vi för, det här vill vi göra och så här går vi vidare? Han förhöll sig helt oförstående inför mina frågor. Möjligen svarade han ja – ja, men det sårade än mer för han ville inte på något sätt beakta mina frågor eller på vilket sätt jag ville bidra.

Jag har ett fåtal gånger i mitt liv gett uttryck för att jag har blivit riktigt förbannad och fått kraft att flytta personernas ”övergrepp” miltals iväg. Chefen tillhör den skara och jag kan än idag känna hur gott det kändes, när han hade tänt på stubinen att bara låta tankarna, känslorna och orden flöda i en strid ström utan avbrott och att få bara vara jag fullt ut. Det följdes naturligtvis av hot och repressalier i olika former, någon uttryckte det härska genom att söndra. Men jag stod på mig och började allt mer tala om att så här ser det ut i min värld, det är det här jag vill och kan bidra med. Den resa som började då fortsätter och det känns bara bra även om det också kan vara mycket ångestfyllt att välja sin egen väg. Jag blev snabbt ”belönad” fick ganska omgående en ny chef och arbetsgivare som lyssnade på mig, trodde på mig och ville skapa bästa förutsättningar för min utveckling och det som jag känner mig bra på.

Nu bidrar jag på mitt sätt och försöker återerövra min lust att berätta för mig själv och till mig själv på sätt och med former som gör att jag känner mig glad och stolt. Den kritiska rösten och alla krav utifrån börjar avta, liksom känslan av att vara belagd med handbojor. Jag känner mig gladare och gladare för varje dag och jag upptäcker hur viktig jag är för mig själv, min egen förmåga att uppmuntra och stödja mig i min fantasi och kreativitet. Jag vill absolut inte bli jämförd, bli bäst eller specialist, utan bara jag och med alla mina möjligheter, så som dom ser ut i min värld! 🙂 🙂 🙂

Däremot delar jag gärna med mig av mina tankar, känslor, upplevelser och erfarenhet. Om någon hittar något som kan vara betydelsefullt, så blir jag glad att personen som söker också finner något av betydelse under resans gång! 🙂 😉 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s