Med risk för pensionärsvarning

Runt fåglarnas matbord kan jag nu räkna upp mot 20-talet Domherrs-damer (sannolikt oxå någon ungfågel), enstaka rödbröstade herrar dyker oxå upp en mycket kort stund. Nu har vi imponerande många damer som äter solrosfrön på marken. Talgoxar är nämligen duktiga på att sprätta ut fröer till kompisar som helst vill äta dessa på marken. Jag upplever just nu något – som i min värld – är unikt och spännande!

Fru Domherrar vill inte vara med på bild

 

Sedan november månad har vi, nästan varje dag haft besök av ett gäng domherrar, 6 – 8 st. Vissa dagar har bara hanar dykt upp, men vanligtvis har det varit hälften hälften (varannan damernas), ett mycket gott mått på jämställdhet i dessa dagar. Om nu detta är ett resultat av kvotering eller inte, får jag sannolikt inget svar på.

Varje dag har känslan av glädje fått sig ett skutt, när dessa fåglar har kommit fram från sina gömmor i skogen. En liknande känsla av förtjusning och glädje infann sig när jag var liten och dessa fantastiskt röda fåglar dök upp när snön hade fallit och omvandlat trädgården till ett sagolandskap.  Jag förknippade upplevelsne med vinterlekar, skidåkning, pulkaåkning, snögubbar, snögstjärnor, varm choklad och mys under pläden efter en hel dag ute med kompisar och lek. Då på den tiden så kom också clementinerna till affären och satte spännande doft och smak på tillvaron. Jag kan fortfarande – mycket tydligt – känna doften i näsan från skalen och den söta saften i munnen  från klyftorna.

Jag gillar verkligen dessa ”röda” fåglar. Honorna har inte den röda vackra färgen på bröstet. Istället har jag upptäckt andra fina färger som jag upplever väldigt finstämda. Idag – den 28 mars – då flera av dessa fåglar nästan täcker marken kring matbordet, upplever jag stolthet. Den fågelart som så många år varit frånvarande och endast kommit fram till matbordet  få dagar per år, har nu dagligdags dykt upp. Förhoppningsvis för att de trivs, får goda solrosfröer och känner sig trygga. Precis så önskar vi i vart fall att de ska uppleva vår omsorg och omtanke om dessa små fåglar och underhållare. Mina frågor är flera; varför så många honor nu – äter de upp sig för att kunna lägga ägg, håller de på att lägga ägg eller har de lagt ägg och håller nu på att ruva???  Var är hannarna? Ligger de hemma i boet o gottar sig, ruvar på ägg eller tar igen sig efter parningen? Det sistnämnda håller Janne inte med om….:D 😛

Min förtjusning har bitvis fått janne att höja på ögonbrynen och sedan gett uttryck för att det är Pensionsärvarning på gång 🙂 :). Han har tipsat mig om att ett nationellt fågelräkningsprojekt är på gång och att jag kanske skulle anmäla mig osv hihihihi. Jag sitter lungt i båten – när det gäller pensionärsvarning; Janne älskar nämligen att gå i långkalsonger! ! ! I min värld ingår detta i top 5 över pensionärsvarning!!! 😛 😛 😛

Jag gillar verkligen fåglarna och njuter av att få se och höra dom, här och nu!!!

Annonser

6 thoughts on “Med risk för pensionärsvarning

  1. Ha, ha!! 😀
    Jag är ingen ornitolog – ja egentligen kan jag inte mycket alls om fåglar!! Jag kan inte skilja en Talgoxe varken från en Fulsparv, Kolijox eller Mesost!! 😉
    MEN: Jag tror det är lite tidigt för våra Svenska fåglar att redan ha börjat lägga ägg! Min gissning är att de äter sig feta så att de ska orka para sig , bygga bo och lägga ägg!!
    Vad hanarna anbelangar så ligger de nog och tar igen sig nånstans, för att para sig – fågelstyle – är mycket jobbigare än man kan tro!! De måste ju flaxa med vingarna utan att för den delen råka flyga iväg… Det måste ju kräva enorma mängder energi och för att inte tala om precision!!! Du kan ju be honom försöka själv nån gång…!! 😉

    Men vilken härlig utsikt du har från fönstret!! Lyckos dig!! Här hos oss törs vi inte mata fåglarna, för då kan katterna få för sig att de ska byta diet och börja med ”levande föda”…! 😛

    • … vi är inte häller ornitologer, vi gillar att göra det gott för småfåglarna av ren självbevarelse, vi njuter av att se dem, de fångar mygg o knott så att det går att vara ut på sommaren ….

  2. Och här kommer en svarskommentar på din kommentar:
    Ja, det är STORT att bli och vara gravid (trots visst besvär), föda, ta hand om och följa ett barn!! Jag skulle kunna göra det hela livet – så där vart tredje-fjärde år, om det inte var för att man blir rätt sliten och till slut för gammal…!!

    • Vår gamla katt – Dennis – och helvit gillar mest ”Kattpate” och kattmat, om han själv får välja. Här kan möss och fåglar leva fritt. Det sistnämnda menar Janne är uttryck för god uppfostran som han tillskriver sig själv, det förstnämnda känns nog som en lättare ”skam”, för Janne. Dennis är fet och go, gillar livet och tar sina turer efter sin egen kompass. Sedan förra sommaren har vi däremot två nya buskisar, sickan o sotis. De har just fått upp lysten för jakt och det ligger småmöss överallt. De är födda under husgrunden och kommer inte att bli innekatter, oxå därför att jag är allergisk mot katt. Men de är ändå helt fantastiska och roliga, när de busar runt på gården som parhästar fast med olika personligheter 🙂 🙂 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s