Vågar du utmana dig själv?

Av en god vän fick jag frågan – Är du intresserad av ett event som försöker ge inblick i möjligheter att förstå bakom vetenskapens förklaringar. Det tog inte många minuter förrän jag kände mig nyfiken, absolut vill jag lyssna och se vad jag kan upptäcka om mig själv i ljuset av andras erfarenheter och berättelser.

Vågar du utmana dig själv? frågade Catrina Bäckstrand från scen och det är precis det som eftermiddagen – i gott sällskap – förde med sig;

Eventet hölls i Växjö med Entirety ab som arrangör. Programmet kom att rikta uppmärksamhet på – Vill du veta hemligheten bakom läkande och hälsa? Kanske inte det som jag hade föreställt mig, men jag hade å andra sidan bestämt mig för att bara försöka gå, lyssna och se vad som kom upp inom mig.

Vissa dör vid 40 men begravs först vid 85, Jan Oleby

När en person slutar att vara nyfiken, så ”dör” personen, det blir en enda lång transportsträcka tills kroppen begravs.  Själv är Jan 74 år gammal och beskriver sin nyfikenhet, sin drivkraft att fördjupa sin intuition. Efter en stund så började jag fundera på hur han berättade och svarade på frågor, han stannade upp och pausade, det kändes som om varje ord hade en mening och kom inte bara som ett ordsvall. Han lyssnade sannolikt inåt, sökte kontakt med sin intuition. Svar eller kanske bättre beskrivet feedbacken på frågor som han fick, kunde först verka ”lösryckta ur sitt sammanhang”, men det är just detta ”mellanrum” som gav utrymme för det osagda, outtalade och inte automatiserade eller förväntade. Han inledde med att säga – det jag kommer att tänka på när du säger så eller den association jag får när du säger så …

Jannes kropp ”begravs” vid 60 men själv lever han vidare med sin ”odödliga” livskraft, livsglädje och nyfikenhet. Han berättar att han ser varje dag som en ny möjlighet att förstå och upptäcka något nytt, yrkeslivet har också varit som en enda möjlighet att lära, komma i kontakt med personer med djup och bred yrkeskunskap. Själv upplevde han att hans egen kunskap är begränsad, enda möjligheten att öka sin egen kunskap är att samarbeta och lyssna på andra. Däremot lät han sig inte bli styrd eller överlåta till andra att  fatta beslut av betydelse för honom själv, dessa tog han själv ansvar för.

I min egen värld minns jag – har alltid upplevt det som – att min livsglädje och nyfikenhet bestraffats av omgivningen så länge jag kan minnas. Allt från en mamma som försökte bevara kontrollen genom att berätta att det alltid går illa för den som vill ha mer av glädje, lek och stoj till omvärldens reaktioner som förmedlat en form av ”jantelag” – du ska absolut inte tro att du är någon! Till slut började jag kontrollera och bestraffa mig själv utan att omgivningen behövde bidra. Jag har alltid känt min kraft att drivas av mina frågor, varför och hur. Först nu har jag tagit mig själv på allvar, fått förmågan att vara nyfiken på mig själv och mitt eget sökande. Det som fascinerar mig idag är hur jag kan ställa en fråga idag, utan att söka något omedelbart svar, för att om en vecka, två månader, tre år helt plötsligt få en ah-upplevelse aha-nu förstår jag.

Kroppen har en perfekt förmåga att självläka – i återhämtningsfasen så upptäcks symptom på ”sjukdom”, Susanne Billander och MetaMedicin

För varje känslokonflikt som en person kan sakna strategi för att ”hantera”, så kan den ”Blixt som slår ner” öppna sår som sedan läks i två beskrivna faser. Under dessa båda faser så uppstår det som vi vanligtvis uppfattar som symptom på något sjukt, något som inte hör till kroppen, som ska läkas, tas bort eller repareras. Med det perspektiv som Susanne använder så har kroppen en egen självläkningsprocess, en intelligent process för att skapa balans och den har inte som syfte att skada, göra någon sjuk eller illa.

Susanne menar också att det går att förhålla sig till händelser i livet som om de är just perfekta för min egen hälsa, min egen möjlighet att komma i kontakt med känslokonflikter, känslor och situationer där låsningar kan ha uppstått. Om jag inte väljer att göra mig till offer, så kan jag ta ansvar för det som händer och förstå. Som exempel nämner Susanne, jag blev anmäld till socialstyrelsen och fick ett brev att jag om jag ansågs ha gjort fel, brutit mot lagen, så kunde jag få böter  eller fängelse upp till ett år. Nu är livet perfekt, vad kan jag förstå om mig själv, det känslosvall som följde fick mig att komma i kontakt med min inre rebell, jag kände att jag hade inget att frukta – mycket kortfattat – så löste hela historien sig på ett bra sätt just därför att Susanne vågade möta den, ta den till sig, själv ta ansvar och fånga upp sina känslor.

Varför får en person hjärntumör, gliom? Jag kunde inte låta bli att fråga. Spännande att du tar upp just detta, svarar Susanne. Gliom är en vätska som ökar i slutet av kroppens egen självläkningsprocess. Bakom ligger en djup inre konflikt där personen kan ha upplevt separationsångets/inte fått känslomässig och fysisk kontakt. Oftast går det just att se hur denna upplevda konfliktsituation avspeglar sig i tumören genom att studera den och då upptäcka en formation av ”årsringar” eller ”ringar på vattnet”, där konfliktsituationen slagit ner som en ”blixt”. Någon strategi för att hantera situationen har inte just då stått till buds. Susanne beskriver ett ”fall” där hon har varit invovlerad och läkningen bestod i att hålla denna person så nära som det bara var möjligt, hålla om, beröra under den avslutande läkningsfasen (återhämtningsfasen).

Sett i ljuset av presenterat ”paradigm”, så blir jag inte alls förvånad när  jag minns Jannes ord efter diagnosen hjärntumör, gliom i september 2009. Jag är absolut inte sjuk, jag känner mig inte sjuk, jag har bara varit sjukskriven två gånger i mitt liv, när jag hade påssjuka och brutit mitt ben i mitten av 80-talet. Jag har aldrig tagit några tabletter inte ens huvudvärkstabletter. Det är dom i Lund som säger att jag är sjuk, så det är väl lika bra att jag gör som dom säger. När tumören tillbakabildas och inte återkommer efter första omgångens behandling så säger han med självklarhetens starka stämma – vad vad det jag sa, jag är frisk och skulle bli frisk.

Hur ska jag kunna förhålla mig till att  livet är perfekt, när Janne får lämna sin kropp pga sk ”obotlig sjukdom”? Vad är det för känslor som jag skulle kunna komma i kontakt med? Vad är det jag ska ta tillvara? I min värld väller ilskan fram som i samma stund dövas med en total meningslöshet. Visst tycker jag säkert synd om mig själv. Jag ville att han skulle få leva i sin kropp, vara stark och frisk. Ilskan handlar om att jag också behöver någon, jag vill också ha någon, jag vill inte bli lämnad, jag vill inte vara ensam, jag vill dela min vardag, mitt liv med den jag älskar. Jag skriker, jag bankar med knutna nävar, tårarna rinner och trycket börjar nå smärtgränsen för vad hjärnan klarar av, huvudet håller på att sprängas. Det finns inget förbarmande, det finns ingen återvändo, livet är fullständigt obarmhärtigt och jag står där i mina smutsiga kläder i en till synes utplånad miljö, som om en atombomb hade slagit ner och allting är ”dött”.

När jag står där alldeles tom inombords i ”ren och skär” tomhet, blir det alldeles tyst, tyst en lång stund. Så känner jag så smått värme och omtanke tränga fram ur allt detta svarta, mörka och hotfulla. En röst hörs – att älska och att känna sig älskad är inte att göra, det är att vara, vara här och nu, uppleva närhet som inte går att ta på, som inte går att klä i ord och handling, som inte är mätbar, den bara finns och kan absolut inte fångas med intellektets väsen.

Livet ger inte alltid det du önskar men absolut det du behöver så länge du vägrar att söka din egen livsuppgift, din egen inre sanning och potential, Åsa Britta Simonsson 

Åsa berättar att hon under flera år under sin livstid hade försökt springa ifrån sin kropp, kroppen som bara gjorde ont, skapade smärta och inte ville. Hon hade inte bara två, tre eller fyra bollar i luften samtidigt utan 10 och fler om det så behövdes. Hon reste jorden runt, träffade coola personer och det gick bara fortare och fortare. Till slut hade hon en lång ”inköpslista” med diagnoser som toppades med sådan smärta i benen att läkaren bedömde att hon skulle komma att få använda rullstol om det hela fortsatte. Detta blev som en vändpunkt i livet, vad som helst skulle hon kunna förhålla sig till men inte rullstol. Det blev tomt, bara tomt, någonting blev ingenting. För Åsa kom det sedan att handla om att vara här och nu, söka sin livsuppgift i meningen vad behöver jag, vad vill jag, vad mår jag bra av, vad fyller mig med mening? I en ständig dialog med sig själv har hon sökt sin inre sanning och potential.

– Vilken livsuppgift har Janne?

En vacker beskrivning av Janne som jag läste för ett tag sedan tog upp hur han gav av sin egen tid till andra, till att lyssna utan att förminska sig själv.

Han gav och han ger, villkorslöst med förhoppning om att kunna bidra till var och ens möjlighet att söka sin inre sanning och potential.

Så långt är jag med. Men jag tror också att han någonstans också önskade att själv bli sedd, hörd och förstådd på ett djupare plan, att han också skulle kunna få ge uttryck för sin inre sanning och potential. Få någon annans tid, få någon annans villkorslösa lyssnade och delaktighet, uppmuntran och närvaro. Det är kanske lättare att tala om hur någon är, än att lyssna på personens egen berättelse, bekräfta den och låta personen få porträttera sig själv utan att jämföras, utan att bedömas, utan att värderas? När han gick på healing hos Kitty berättar han efteråt att tårarna bara hade börjat rinna för att till slut bara flöda ner för sidan av ansiktet. Kitty hade gett honom feedback – du har en djup sorg inom dig – och detta berättade han sedan vidare , helt olikt mina erfarenheter av Janne. Dessutom började han fundera och fler och fler samtal började handla om små berättelser hur han hade upplevt olika situationer, hur han hade valt att som han sa ”skita i det”/”lägga locket på”,  även om hand kände sig djupt kränkt eller orättvist behandlad.

Vi valde att gå parallella vägar när tumören återigen tog fart – det handlade inte om antingen eller – utan om att låta ”skolmedicinen” göra sitt och själva sökte vi med ljus och lyckta efter förståelse för kroppens egen förmåga till självläkning utifrån att den ville gott, den ville vara frisk och må bra. Jag minns hur vi frågade läkare – Vad är det som kan bidra till att stärka kroppen att själv ta hand om tumören – och fick i flera fall tillbaka som respons – vi vet inte varför hjärntumören uppkommer.

– Vilken livsuppgift har jag?

Just nu försöker jag bara vara här och nu … så långt detta är möjligt …

Varför har jag Lymfon? Britt H Cassergren

Britt berättar att hon fick diagnosen Lymfon. När Britt frågade behandlande läkare om det finns något som jag själv kan göra för att läka, så svarade personen, nej det du kan göra är att gå hem och leva som vanligt! Hela jag protesterade, skulle jag gå hem och leva som vanligt, på det sätt som hade lett till att jag hade blivit sjuk?

Frågan som Britt ställde sig innebar att hon tog kontakt med sin chef och berättade att hon nu behövde ta hand om sig själv. Till hennes förvåning svarade chefen att det tog lång tid innan hon kom på detta att hon också behövde ta hand om sig själv. Hon vägrade medicinsk behandling och sökte sig fram till MetaMedicinen som fick henne att söka efter känslokonflikter. Frågan – Varför har jag Lymfon – fick hon svar på av en ren tillfällighet. När hennes mamma var i tredje månaden, så kom en konflikt upp i familjen. Pappan hade startat företag och mamman, som nu blivit gravid, förväntades hålla uppe familjens fasta inkomst. Pappan kände sig frustrerad och mamman hade berättat för Britt att hon hade gått till försvar och sagt till honom att – Jag tänker behålla det här barnet. Här kände Britt att hon fick svar på sin fråga. Bengt Stern, Mullingstorp, hade sagt något som hade väglett henne – Det är bara ett av tio barn som får uppleva en oinskränkt önskan om att vara välkommen och älskad från själva stunden barnet blir till och under de första levnadsåren. Britt förstod när hon hörde detta att hon inom sig kände att hon tillhörde den grupp av nio barn som hade beskrivits.

Annonser

One thought on “Vågar du utmana dig själv?

  1. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa och lära känna Janne..!! Jag tror nog vi hade fått ett och annat att skratta åt eftersom vi verkade ha lite av samma humor…!!

    Jag tror också att kroppen kan läka själv – med rätt verktyg! Och rätt verktyg är definitivt inte att fortsätta ”som vanligt” – som det som bidragit till sjukdomen!! Men vad vet läkare…?!? Det ingår inte i deras utbildning att förstå VARFÖR man blir sjuk, bara hur man behandlar och dämpar symptomen…!! 😦
    Helt SJUKT!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s