Så tyst och så högt som jag bara kunde – Haallåå

 

Hur gott är det att sitta i halvskuggan och lyssna på sommarprataren – inte klockan ett, inte dagens sommarpratare utan säsongens första vid tretiden. Även om tanken fanns där under förmiddagen, idag så ska jag försöka lyssna på sommarprataren, så missade jag klockslaget!!! När jag hade ätit en god lunch så kändes det helt rätt att luta sig lite, bara lite tillbaka i trädgårdsstolen, med en mjuk kudde bakom huvudet och en fotpall som får förlänga trädgårdsstolen. I värmen och en  härlig dag, så tog det sannolikt inte många minuter förrän jag slumrar gott. Emellanåt så dyker jag upp ur medvetandets yta för att  ändra lite på ställningen och i nästa utandning återigen sjunka ner i en ljuvligt behaglig slummer. Sommar Sommar Sommar 🙂 🙂 🙂

 

Utan den minsta aning så blir klockan både ett och två. När jag kommer ut ur mitt slumrande och till medvetande  minns jag förmiddagens önskan, men då upptäcker jag att  dagens sommarpratare strax har ”pratat” färdigt.   Till skillnad från ”förr” så känns möjligheterna som glittrande kulor i julgranen. Med en nybryggd kopp kaffe och Ipaden så letar jag mig fram till Sommarvärdar 2012 via Sveriges Radios webb. Även om jag vanligtvis inte upplever att jag fångas av reklaminslag, så känns det som ingen regel utan undantag. Ögonen fick vittring på orden – kanaler och ingen reklam – underbart, ingen reklam!!! 🙂

Via facebook hade jag också blivit nyfiken på Anja Pärssons värdskap. Jag bläddrade mig bakåt och i min otålighet höll på att ”trycka” till på någon person vars namn kändes spännande. Något höll kvar min hand och till slut kommer jag fram till säsongens första sommarpratare, Anja Pärsson.  Tack ”gode gud” för min intuition!!! Men nu saknar jag ord för hur fantastisk hennes berättelse blev i min värld, rysningarna sprider sig som en lätt vind över axlarna och kinderna. Helt otroligt formulerar Anja en livsberättelse med ord där varje bokstav blir som en pärla på ett pärlband.

När jag lyssnar så kommer jag av någon anledning att minnas en tidig morgon, tidigt förra hösten. Luften är klar, solens strålar dansar genom träd, grenar och löv. Oscar och jag går den första rundan för dagen och har precis passerat förbi ladugården hemma i Linnersmåla. Det prasslar i buskagen, med nyfikenhet undrar jag om det är fåglar som håller låda eller kanske, kanske kan det vara ett vildsvin. Några dagar tidigare hade jag nästan fått sällskap av en älg på morgonpromenad, nu kanske jag äntligen skulle få se ett vildsvin. Av alla berättelser som jag delat med andra som mött vildsvin, så är det ”varningen” att inte komma mellan en sugga och hennes kultingar, definitivt i sällskap med en hund.

Prasslet tilltar och nu är jag ganska övertygad, det är ett större djur än fåglar och det närmar sig precis den plats där jag står. Jisses, jag kanske står på en viltstig???? Jag böjer mig något ner och tittar intensivare och intensivare in i buskaget, där ljuden kommer ifrån. Så där – nu händer det – ett brunfärgat djur närmar sig och hjärncellerna får brått. Konstigt nog känner jag mig inte rädd mest nyfiken. Med en förhoppning om att oscar – som fortfarande plöjer djupt med nosen i gräset en bra bit framför mig – hoppas jag kunna uppmärksamma vildsvinet på att jag står mitt framför det, utan att oscar märker det hela. Han får bara inte börja skälla får då kan ju allting hända.

Så tyst och så högt som jag bara kunde, står jag där på huk, av ren reflex lyfter jag högerhanden som om jag skulle vinka lite lätt samtidigt som det kommer ett nätt haallåå ur min mun. Känslan finns där fortfarande glasklar, skrattande kan ser jag mig själv i situationen. Hur kommer det sig att Anja väcker upplevelsen av den här situationen? Kanske därför att hon så trovärdigt beskrivit sig själv som två personer – en Anja som hon väl kände till, den som ville vinna till varje pris, vara bäst – en Anja som hade stått bakom men som inte hade kommit fram i ljuset. Så en dag tröttnar Anja som har stått bakom, hon vill att Anja som till varje pris vill vinna ska växa upp, för att själv få blomma ut.

I Linnersmåla kom den Anneli som hade stått bakom Anneli att få blomma ut, inte omedelbart utan sakta, sakta, sakta. Den Anneli som ville vara eller krävde av sig själv att bli bättre och bättre (inte vinna) hade inte längre den jordmån som drev på. I stället kom den som stod bakom att få näring i en vänlig, varm och godmodig jordmån. Hela atmosfären fick mig att slappna av som i en lugn och trygg famn. Här var vi alldeles själva och behövde inte fundera över vilka kommentarer som skulle kunna komma att ifrågasätta, kritisera eller bara lukta illa. Här fann vi istället kraft att börja formulera känslan av att vi har lärt oss att inte se, se alla goda krafter som verkar för ett gott liv. Vår syn har blivit skymd och förpassat det i – för vår uppfattningsförmåga – dolda energier, väsen och krafter som vi så väl behöver, behöver respektera och leva i samklang med för att fullt ut känna harmoni och välbefinnande.

Det som nu slår mig än mer än tidigare var att jag inte upplevde någon rädsla, när jag står där på viltstigen och förstår att jag snart kommer att stå öga mot öga med ett vildsvin. Jag upplever nu har jag kände mig trygg i min kropp, i den Anneli som stått bakom och som i den goda jordmånen tryggt kunde ta plats i mitt liv i mig själv. Den Anneli som hela tiden kände behovet av att bli bättre och bättre, anta fler och fler utmaningar, aldrig backa, hela tiden höja ribban, gjorde sannolikt detta av rädsla. Rädslan att inte klara av, att inte räcka till och framförallt vara hänvisad till min egen förmåga hade drivit fram ”egot” och den Anneli som i ljuset av ett socialt sammanhang kände sig ensam och utlämnad, hänvisad till sin egen förmåga att ”överleva”.

 

Med varsamhet förde Anja fram sina erfarenheter och med en ofattbar styrka, som saknade ”kraft”, förmedlade hon insikter om sig själv. Hennes förmåga att dela med sig utan – som jag upplevde det – inre rädsla berörde mig djupt och hennes styrka lyste klar som en ljuspelare.

Annonser

3 thoughts on “Så tyst och så högt som jag bara kunde – Haallåå

    • 🙂 🙂 Yes yes, fram kom ett häftigt tryne och vildsvinet blev synligt även om det helt klart var en bild framifrån. Jag vinkade och ropade så tyst jag kunde för oscars skull och så högt så jag hoppades kunna göra grisen uppmärksam på att jag faktiskt stod i vägen för dennes framfart. Konstigt nog ville jag inte flytta mig. Det verkar som om deras syn inte är så över sig (kanske något för optikerbranschen). När så grisen hörde mitt ”haallåå” så gjorde den bara en snäv gir åt vänster för att sedan fortsätta i den tänkta riktningen, över vägen upp mot det som vi kallar ”storåkern”. Nu anar ju oscar ugglor i mossen, tittar sig runt och vet inte åt vilket håll han ska fästa sin uppmärksamhet 🙂 🙂 Han skäller till och då gör grisen helt om. Vilken fart på några tiondels sekunder så ser jag sedan en hel rad med vildsvin springa över ett kalhygge längre bort, först suggan och sedan fem kultingar. Vilken underbar morgon en otroligt härlig upplevelse. Janne blev naturligtvis förtjust och berättade den närmaste tiden om mitt möte med vildsvinet och historien blev som brukligt lite mer ”färgglad” för var gång den berättades 🙂 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s