Pippi Långstrump

Jag undrar hur många fler än jag, som i slutet av 70-talet och som såg pippi-långstrumpfilmerna, blev djupt förälskad och stor beundrare av Pippi Långstrump. Inger Svensson spelade Pippi, men just då kändes det inte som någon roll separerad från den som ”spelade den” utan om mod.  För en stund sedan blev jag påmind, om hennes leende, glittrande ögon, när programmet om Astrid Lindgren kommer upp som gubben ur lådan, när det bläddras bland TVns kanaler. En tillfällighet, kanske kanske inte för kanske behöver jag just nu få återuppleva just minnen från den tid då flera timmar ägnades att låta min ”Pippi” träda fram i fantasin.

10 år och förstår att världen är mycket mycket större. Söderhavet, långt långt borta finns Pippis pappa och hennes mamma bor i himmeln. Som Pippi känner jag mig modig nog eller vågar jag ändå drömma om att få erövra världen, precis så som jag är, så som Pippi låter sin glädje sprudla genom benen. En sommar tillhörde hennes hopp mina favoritimitationer – jag skuttar runt och sjunger här kommer pippi långstump, här kommer pippilångstrump. Mitt hår är inte rött men långt och funderingarna duggar tätt, hur får skulle jag kunna få mina flätor att stå rakt ut som pippis, hur skulle färgen kunna bli morotsröd??? Det är först när jag både kan köpa färg att färga håret, färga det själv som det blir hennarött 😉

Oh vad jag drömde om att kunna våga låta håret hänga på tre kvart, känna kraften inombords, våga vara den jag känner att jag är, utan att rädas en gnavande känsla av att vara fel, vara otillräcklig, inte passa in. Visst ville jag också kunna följa min egen längtan och lust i klassrummet, att berätta hur jag kände det och ville ha det. Varför gå till skolan varje dag, utan att det kändes viktigt om något annat kunde kännas viktigare att ta itu med? Varför gå på rast och gå hem om jag höll på med något som kändes spännande och viktigt i skolan? Varför avbröt fröken sina spännande berättelse bara för att en knasig klocka ringde? Ibland blev jag så arg och rasandes inombords att det kändes som hon njöt av att få avbryta och säga de förhatliga orden, vi fortsätter nästa lektion. Nästa lektion efter rasten, nej nästa gång det stod på schemat att vi kunde göra det vi gjorde!

Jag ville upptäcka havet, Söderhavet lät så spännande och här behövdes mod – en inre kraft och energi som jag så gärna ville bli vän med och få följa ut på äventyr. Sommarens varma vatten kändes som ett himmelrike, den varma känslan som kunde hålla om mig. Under vattenytan fanns mycket att upptäcka och stolt lärde jag mig att se i vattnet, att inte sluta ögonen in i mörkret. Inget kändes vid den här tiden omöjligt inte minst tack vare Pippi som blev min alias. Av mina föräldrar önskade jag mig hett en optimistjolle, låt mig få en optimistjolle, få lära mig segla, känna vinden och lära mig följa vinden. Då, då skulle jag segla jorden runt i min optimistjolle, få upptäcka världen. Det senare var precis det som mina föräldrar förmodligen var så rädda för,  att något skulle ”hända”.

Min Pippi har aldrig övergett mig, men i takt med att rädslan för att ”sticka” ut, att inte passa in, att inte sköta sig, att inte göra si eller så, började hon anta en annan ”skepnad” inom mig. I skydd av ”den” som alltid visste hur allting borde vara och måste vara, hur jag skulle vara för att sköta mig osv, blev Pippi min inre kämpe – längst inne – för att inte ge upp och tappa ”kontrollen” över mitt självbestämmande och min personliga integritet. Så lustigt känns det nu – att behöva skydda sin inre röst, sitt hjärta och sin livsuppgift – för att inte ”störa någon annan”, att lära sig vad den inre rösten kan behöva säga, vad hjärtat kan behöva slå för och vilken livsuppgift som är min ”för att någon annan” ska kunna godkänna.

I dag när jag återigen såg en älskad väns glittrande ögon och leende, så blev det ett kärt återseende, kanske inte för att jag nu längtar efter att mitt hår skulle vara rött, med flätor som står rakt ut, utan för att de glittrande ögonen och leendena finns inom mig, när jag minst anar det. Pippi påminner mig nu om att jag då, då när jag var 10 år, så missade jag att hon pratade med och lyssnade på sig själv.  Egoistiskt skulle säkert någon beskriva det som. I min värld har jag förstått det som omtanke och omsorg om sig själv. Det känns så gott att äntligen får komma i kontakt med mina egna glittrande ögon och min varma ”vägvisare”.

Av Janne förstod jag att det finns en inre kompass som för honom gav svar på meningen med livet, ”Rolighetsfaktorn”. För många var detta otroligt utmanande, att ha roligt! Men när han beskrev hur hans inre kompass guidade honom så handlade det om djup omsorg och omtanke. Just nu vet jag absolut inte var jag kommer ifrån eller vart jag är på väg! Så spännande och vilket äventyr att inte veta, att inte planera, att inte förvänta, att inte låsa in sig i sina egna föreställningar och tankar utan likt pippi lägga sig med kläderna på i sängen, med fötterna på huvudkudden och med händerna bakom huvudet och … ja jag vet inte vad som händer nu … 😉 😉 😉

Annonser

2 thoughts on “Pippi Långstrump

  1. Det du beskriver är väl egentligen den inre konflikt som de flesta av oss(?), eller i varje fall även jag har…! Balansen mellan att vara på ett sätt som blir accepterat av andra, men ändå inte ge upp på sig själv allt för mycket; att våga stå för den man är och vill vara!
    När jag var liten – ja t o m innan jag visste vem Pippi Långstrump var – så skapade jag mig ett rykte om att vara lite vild/galen (men alltid med glimten i ögonvrån och ett busigt leende på läpparna), så att man inte riktigt visste vad man hade att förvänta sig från mig. Det gjorde att jag ”kom undan” med både det ena och det andra… Mina vänner brukade leende rycka på axlarna och säga: ”Asch! Det är Anneli – hon är sån där”! Det gav mig stor frihet att vara den jag ville vara – men ändå inte riktigt…! Även jag försökte anpassa mig för att bli accepterad – bara inte lika mycket som de flesta andra..! (Fast jag tror att mina kompisar trodde att jag var 100 % mig själv…) Att veta var gränserna går är en näst intill omöjlig uppgift eftersom den varierar från situation till situation, från tillfälle till tillfälle och i olika sammanhang och grupper. Men att vara känd för att vara spontan, vild och lite smågalen hjälpte mig BIG time!! Jag tror att det till mångt och mycket gäller att hitta sin egen strategi som man känner sig bekväm med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s