Hörs och känns vinden ?

foto anneli wiberg

En av de första dagarna som solen lyser, värmer tillräckligt för att ge en behaglig känsla ute, så riggas solstolen. Med en av våra härligt varma filtar, den första som blev min favorit med känsla av att kunna svepa om mig och mysa, fick följa med ut. Jag vänder ansiktet mot solen, känner solstrålarna varmt lekande över hela ansiktet, kanske inte precis under hakan ;-). Sakta men säkert börjar kroppen slappna av, jag blundar och kommer att tänka på en meditation som jag hade fått pröva på för några år sedan. Sitt skönt och bekvämt i stolen, slut ögonen och försök lyssna till alla ljud runt omkring. Först blir fåglarnas kvitter tydliga, vilka vackra ljud som hörs – dom kommer från ingenstans och tonar ut i oändligheten. Efter en stund går det inte ens att identifiera ar ljuden kommer ifrån – långt borta, nära, hågt eller lågt. Alla toner bara finns här och nu vackert flödande in i min kropp. Jag lyssnar inte enbart, jag känner också tonerna – vackra viberationer som glatt danas inom mig.

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Vinden, den hörs så maffig, när den kommer och går. Efter en sund kan jag höra den långt innan den når fram till trädgården, sveper runt i håret och längs med filten. Mina funderingar  rör sig just nu kring möjligheten att lyssna, känna in och bli ett med vinden. Min längtan att finna naturen inom mig har fått mig att fastna för just detta att söka vinden. Om detta har jag läst, fascinerats och känt djup mening med livet genom den bok som Janne så gärna ville att jag skulle läsa. När jag väl fick den i min hand första gången så kunde jag inte lägga den i från mig. Han frågade inte något, men jag kände hur han iakttog mig med intensitet. Jag däremot kunde känna hur hjärtat hoppade till och berätta för honom om det jag fick till mig genom bokens berättelser, sådant som vi flera gånger själva hade talat om och formulerat. I min värld – just då – kunde det kännas svårt att känna full tillit till även om det kändes sant inombords.

Från Findhorns Trädgårdar, Dorothy berättar;

När jag började vid universitetet var jag fylld av frågor, men trots alla djupa samtal om livsgåtorna fann jag inga tillfredsställande svar. Till slut blev jag uppmärksam på en röst inom mig, som länge hade bett mig lyssna. Jag började skriva ner den dagliga ledning som rösten gav. Under en tid av andlig träning lärde jag mig att låta Guds vilja, rösten inom mig, inta främsta platsen i mitt liv./…/ När jag talar om Guds vilja är jag medveten om att det kan inge en felaktig bild av en gammal man någonstans däruppe i himlen, som gör oss till automater genom att påtvinga oss sin vilja utifrån. Det är inte så jag menar, men jag vet inget bättre sätt att uttrycka mig på. För mig är Gud en inre närvaro, kärnan av vad jag är och vad allting är. Gud är livet självt som talar genom allt liv. /…/

– En av de uppgifter jag vill ge dig, i egenskap av mitt fria barn, är att tona in med naturkrafterna, t ex med vinden. Lär känna dess innersta natur och min avsikt med den, och försök att uppnå harmoni i positiv samklang med dess innersta väsen. 

Från Alkemisten, av Paulo Coelho

Jag vet inte hur hur man förvandlar sig själv till vind, förklarade pojken på nytt. Kom ihåg vad jag har berättat för dig: Världen är endast den del av Gud som är synlig för oss. Och alkemi innebär att låta den andliga fulländningen komma i beröring med det materiella. /…/Du kan inte vara vind, sade vinden. Du och jag är helt olika till vårt väsen. Det är inte sant, sade pojken. Jag lärde känna alkemins hemligheter medan jag färdades omkring i världen tillsammans med dig. Inuti i mig bär jag vinden, öknarna, världshaven, stjärnorna och allt som skapats i universum. Vi har skapats av samma hand och vi har samma själ…

 

Efter en stund så dyker bilden av luftballongfärden upp. Helt plöötsligt står jag där i korgen tillsammans med hela familjen och goda vänner, totalt 12 st + skepparen. Uppstigningen bara är – allt sker samtidigt och omöjlig att ”greppa om” eller ”dela upp”. Vi färdas över södra delen av åsnan, totalt ljudlöst, då inte värme sprutas upp i ballongen för att hålla höjd. ”Tystnaden” eller känslan av stillhet tar plats i krop och sinne. Jag minns att jag tänkte – tänk om det hade gått att flyga luftballong istället för att flyga. Upplevelsen att sitta i ett flygplan, allt dån, all vibration som skakar loss en tung och otymplig fysisk metallisk kropp för att lyfta upp i det blå känns påtaglig liksom känslan av att när som helst kan den tappa sin kraft och falla platt till marken. I luftballongen känns det som om vi inte väger någonting, hänger i luften som inte skulle ”släppa taget” om oss. Åter tillbaka till luftballongen och upplevelsen av att känna mig trygg, fri och ett med den underbara himlen, utsikten, stunden då det omöjliga blir möjligt. Att vi förflyttade oss var uppenbart, under oss passerade vi vägar, hus, sjöar, människor, djur ledningar så mycket så mycket. Inom mig återkommer upplevelsen av tystnad och stillhet. Vinden hördes inte – ändå var det vinden som förflyttade oss!!! Även om det gick att se hur träd och buskar på varken fick ”böja sig för vinden”, så hördes den inte???

Efteråt kunde vi konstatera med hjälp av Jannes – överlevnadsutrustning – GPS att hastigheten hade varierat. Högsta fart vid något tillfälle hade varit 42 km/h. Fascinerande – inget någon av oss hade kunnat uppmärksamma hängandes i den fina korgen. Däremot förstod vi varför skepparen hade varit så tveksam till att lyfta med ballongen. Enligt praxis så fick det inte blåsa mer än 4 m/s längs med marken när vi skulle starta och landa. Då när alla stod och väntade på att få flyga luftballong var det nog få som förstod varför. Skepparen som hade kört från Gränna till Linnersmåla för vidare resa till startplatsen väster om Åsnen, kunde ju inte vara helt säker på att det skulle funka att starta väl på plats, även om det fanns en god prognos rent allmänt för väderläget. Men i våra trakter var det lite mer av vindbyar ;-). Uppstigningen gick hur bra som helst, med en upplevelse av att vara totalt viktlös och tidlös. Plötsligt hade vi bara höjd. Däremot började hjärtat slå när vi började ta sikte på några landningsplatser och höjden sänktes. Då kom helt plötsligt träd, ledningar, hustak och marken snabbt rusande emot oss. Den mest optimala landningen menade skepparen är när det bara går att ställa ner korgen, lugnt och sakta på marken. Just idag kändes det som att detta inte skulle vara möjligt 😉 😉 Vi landade med buller och bång, korgen hamnade på sidan och drogs med några meter längs marken. I sig en ganska skakande upplevelse med massor av tankar som for genom huvudet på bråkdelen av sekunder. Det var då som  korg, ballong, vind, träd och mark möttes i något som skulle kunna beskrivas som – i min värld skulle kunna beskrivas som – kraftsamling ;-).

Om det nu inte är vinden som jag hör, upplever drar fram längs marken nästan lite rasande i takt med att styrkan ökar, vad är det då? Om vinden är ljudlös, tidlös och kraftlös, så kan det vara motståndet som hörs. För en tid sedan kunde jag gå runt i Linnersmåla med slutna ögon och höra hur det lät från ”vinden” genom olika lövträd – björkar, aspar, Al Min bild av vinden förändrades från något som jag hade kunnat uppleva hotfullt till något som bara ökade min nyfikenhet. Inombords hördes ett hummande, hm hm hm – ingen tanke bara upplevelser och känslor som uppnades upp för förnimmelser.  Mitt ”motstånd” mot naturen inom mig hade börjat krackelera. Nyanserna i rasslande, prasslande, virvlande löv blev bara mer och mer lustfyllda och öppnare. En hel symfoni väcktes till liv och intget blir som tidigare efter en sådan upplevelse.

Åter i solstolen – vinden hörs inte, syns inte och är kraftlös – det är motstånd och möten mellan olika ”viljor” eller energien som hörs och kanske framförallt känns inombords – återigen hör och känner jag inombords mitt hummande – hmm, hmmm, hmmm ???. Spännande – vad håller på att hända nu – något förändras och upplevelser av yttre och inre spänningar hamnar i fokus. ”Motståndet” smakar illa i munnen, kroppen spänner sig – kamp, vinna eller förlora, leva eller gå under!!! Granen i Linndersmåla kommer till mig, den som jag så många gånger tittat på, beundrat och frågat. Vad är det du vill säga till mig, vad borde jag uppleva och förstå. Granen – hög, ståtlig och majestätisk – följde följsamt vinden. Den hade stått kvar när både stormen Gudrun och Per drog fram och flera andra granar föll till marken. Men just den här granen blev kvar. Jag kunde sitta långa stunder och fascineras – den vajade djupt och rogivande även om det blåste kraftigt – som om den trivdes gott av rörelse, energi och vitalitet. Jag upplevde absolut ingen kamp från granens sida.

Nu ser jag framför mig några stora ekar som kommer till tals i mötet med vinden och i detta möte stiger deras kraftfullhet, blommar och ljuder. Energierna når mig, får sitt eko inom mig, ger mig känsla av lugn och ro. Det handlar inte om kamp utan om rörelser, möten och liv – den här gången! Jag släpper taget inombords och känner hur vinden tonar in, blir en del av mig och jag av den. Samklangen får mig at känna mig levande, lugn och trygg 😉 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s