Att gå barfota

Foto anneli wiberg

Foto anneli wiberg

Tidigt i livet kändes längtan att gå barfota otroligt stark. Så fort solen stack fram, det blev barmark, kändes skorna helt onödiga. Ett tidigt vårtecken var trätofflor utan sockar. Nästa steg var försvinnande kort, av med tofflorna å fjärilsvingarna på ;-). Från mammas sida fanns mängder av regler och farhågor, tiden var en avgörande faktor, det var helt enkelt för tidigt. Nästan alltid handlade det om att jag kunde bli sjuk om jag sprang barfota för tidigt. Själv kunde jag med hennes ögon inte avgöra, inte heller mina fötter eller känslan i min kropp.

Barfotavisan med Mats Paulson – YouTube

Tidigt fanns det absolut inga obehag att springa barfota, jag minns inte någon gång att jag skadade mina fötter. Av någon anledning upplevde jag dem som otroligt tåliga och välmående. Det var ingenting att springa över garagenedgångens småstenar. Asfalten kändes mjuk i sommarvärmen och om den var för varm, ja då fick jag springa lite på tå. Att klättra på stena och hoppa på stenar med tofflor på var absolut ingen hitt, ändå gick det ganska bra. Balansen fanns i hela kroppen. Men utan tofflor, ja då kändes stenarna mjuka och lätta att erövra och killarna var inte de enda som då stolt kunde stoltsera högst upp på barnets ”bergstopp”.

Sedan av någon underlig anledning så blev det för varje sommar annorlunda. Det började med att första veckan så kändes fötterna lite ömtåliga, de fick tränas upp. Mot slutet av sommaren kändes de återigen som fjärilsvingar, som sugproppar och vänskapen kändes djup och innerlig – mina fötter, mina kompisar! Nästa sommar så kom det till ett annat obehag, känslan av att fötterna blev torra i sanden. När två torra tår möttes och sidorna fnasade, så rös jag i hela kroppen. Det tog några veckor så hade återigen fötterna tagit över och kunde stolt känna liv och lust.

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Några år försvinner – kanske är det i tonåren – då längtan efter naturen fick stå tillbaka. Så en dag sitter jag där igen, i vårsolen, längtar efter att få släppa fötterna fria. Minnena från barndomen, glädjen och lusten, klickar till i hjärtat. Inom några sekunder släcks denna livets låga. Tänk om det ligger glasbitar på marken, tänk om det ligger ormar i gräset, tänk om jag trampar i någon skit, tänk om jag … , tänk om jag … tänk om jag … Det går snabbt att tänka – tänk om – och strax känns det som om livslågan släckts med en hel spann vatten. Det gäller att vara förnuftig, det är bara barn som får springa barfota, som kan springa barfota. Det gäller att inte skada sig, att få infektioner, att bli hindrad att gå till jobbet. Det kan bli kladdigt och jobbigt och då försvinner den lilla stund jag har i solen och jag måste leta efter vatten, tvätta rent fötterna osv.

Så en dag känns det som om också balansen har lämnat mig. Det går inte så lätt att bara ta ett kliv över diket i skogen, vara säker på att foten når den andra sidan, att den kan fånga upp kroppen och komma över. När vi seglade, så fick jag också känna av att balansen var långt ifrån den i ”unga år”. Men det känns som om obalansen inte sitter helt och fullt i kroppen, utan någon annanstans. Hur ska jag kunna förstå och beskriva. Orden fastnar i munnen, i tankens värld låter min upplevelse helknasig. Till slut kommer det ändå ur mig – jag kan tappa balansen – när jag vänder mig om i duschen. Sjukgymnasten säger att hon ser att min balans har blivit rubbad. Du behöver ”grunda” dig,  vi kan pröva några övningar i basal kroppskännedom.

Övningarna är verkligen enkla samtidigt som jag inte förstår. Hur kan jag tappa kontakten med min kropp, den bär jag ju med mig varje dag. Även om övningarna är enkla, så känner jag hur stel min kropp är. När jag träffar Jenny, som hjälper mig med fotzonterapi, å berättar att jag kan tappa balansen, när jag står i duschen eller vänder mig om var som, så berättar hon något som fascinerar mig. Vi behöver gå mycket mer barfota än vi gör! 😉 En naturlig massage av foten och olika punkter går förlorad när vi jämt går med skor både inomhus och utomhus. Helt otroligt blir ändå min första fråga, men finns det inga skor som bättre kan ge fötterna utrymme och massage som behövs ;-). Nej, svarar Jenny, det är bara när foten får vara helt fri som den får den bästa omsorgen.

Precis – där ramlade ytterligare en aning ner. Jag hade inte gått med inneskor inne förrän i mer vuxen ålder. Först handlade det sannolikt inte primärt om att jag behövde ha inneskor på mig. Det bara kändes mer vuxet, mer moget, mer förståndig, mer värdigt än att kasa runt i strumplästen. Jag blev ju lite längre också. Nu minns jag hur jag även här hade vant mig vid att gå med skor och vant mig av med att gå i strumporna inomhus. De stunder på dygnet då fötterna kunde få någon form av naturligt utrymme och livsrum var helt enkelt slut.

Iris innesockar

Hemkommen från detta uppvaknande ;-). Så kommer tankarna farande, går det inte att sy på skinnsulor på gosiga sockar som kan hålla fötterna varma. Jag tänkte på Iris hemstickade och sköna sockar i härliga färger som dessutom är fina att titta på. Någon som hörde mina funderingar berättade att det finns mockasiner. Visst – varför gå över ån efter vatten – det finns redan mjuka sulor som kan ge foten utrymme att följa markens former, att ge kroppen känsla av kontakt och grundning ;-). Nu blir det en resa tillbaka, till ursprunget om än inte fullt ut, så i vart fall med bättre förståelse om mina behov, möjligheten att ta hand om mig själv på ett bättre sätt.

Och genom att googla på – barfota – så hittade jag följande om ”Barfotafolket”;

”Vi barfotafolk känner marken under oss när vi går, skillnaden mellan våt jord och solvarm asfalt eggar oss. Grus eller hårda skarpa klippkanter intresserar oss! Undrar om kullerstenen där är varm eller kall!? En underbar närhet som skärper sinnena. I början är man nog lite nojig på glas och vassa stenar, och med all rätt – det gäller att vara försiktig – men till slut utvecklas en slags intuitiv känsla och fötterna börjarse med egna ögon – rätt var det är tar man ett långt steg, eller går en 45 graders sneddning och undrar: varför? Jo där låg det en glasbit och blänkte i solen, foten såg, kroppen följde efter. Fördelarna är många – många fler än fördomarna tack och lov.”

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Att massera fötterna själv, efter ett varmt fotbad, känns välgörande både för kropp och själ. En mysstund för mig själv kan mycket väl innehålla, fotmassage med t ex en hemgjord ringblomssalva. Känslan av sommar gör sig påmind och värmer gott. Jenny berättade också att det jag själv kan komma i kontakt med balanspunkter som sitter under ”fotknölen” på insidan av foten. Där på hälen finns ett område som är hur gott som helst att massera, som frigör och får kropp och själ att kännas i bättre balans med varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s