Arrow, Milton, Rosara och Sparris

Nu några månader senare kan jag glädjas åt att vi lyckades odla fin och god nypotatis. Min längtan efter frid och stillhet fick mig att fråga. Min längtan efter att känna inre stolthet och glädje fick mig att fråga. Min längtan efter att åter känna igen mig fick mig att fråga. Jag ville återigen ta tag om blasten, sakta dra och plötsligt få se helt vita och rena ”knölar”. Naturens under uppenbarar sig, hokus pokus! Något händer mellan det att sättpotatisen får sin plats i den nyss grävda fåran, täcks med varm jord, blasten växer och så är det något som gör att det känns att det är dags.

Då har fantasin hunnit ge flera sinnliga smakupplevelser – kokt nypotatis, en klick smör som sakta smälter och så lite salt. Då har den egna glädjen över möjligheten att få se hur min hand kan få något att växa kryddat min stolthet och förundran flera gånger om. Att kunna vara ”självförsörjande”, placerar in mig i upplevelsen av att tillhöra naturen – att varsamt dela, känna omtanke och omsorg.

Jag är så otroligt tacksam för att jag tillsammans med Anneli planerade odlingen, grävde fram platsen för sättpotatisens vagga, satte potatis och gjorde fåror, vattnade och fick uppleva blastens olika skeden. För första gången fick jag erfarenhet av att potatisen inte behövde blomma som tecken på att det vita guldet hade växt fram under blasten. Vi hade av någon anledning kommit i kontakt med personer som berättat att blomning inte på något sätt var ett säkert tecken. Tur att vi vågade lyfta på blasten utan en blommande blomma för att finna att det av en enda sättpotatis hade blivit flera fina knölar, rena läckerheterna.

Ingen av oss var helt säker på något som hade med potatisodlingen att göra. Två glada ”amatörer” skaffade kunskap under resans gång, Vi fick lära känna varandra på ett ovanligt sätt, upptäcka vårt engagemang och hur mycket vi faktiskt kunde tillsammans ;-). Vi gjorde som vi ville, inte alltid som vi borde. Med glimten i ögat och goda skratt vågade vi vara oss själva.

Så mycket godare smakade potatisen av bara detta – våra potatisar – som verkligen var våra i själ och hjärta. Varför förbereda marken med hjälp av en jordfräs? Vi grävde för hand, tog bort rötter och litade på att maskarna skulle vara till hjälp. Även om vi hade grävt fram vårt land ur en gräsmatta, så hade vi otroligt lite ”ogräs”. Vi blev helt övertygade om att vi skulle gräva för hand, att vi gjorde rätt som om det bara var vi som hade kommit på att göra så.

Vi delade skörden – det vita guldet – och vi delade med oss. Delad glädje är dubbel glädje, att kunna smaka och dela upplevelser är att leva och känna sig verklig.

Annonser

One thought on “Arrow, Milton, Rosara och Sparris

  1. Just precis att våga är det rätta ordet. Att våga se sig själv som värdefull. Att våga se att just jag är värd det bästa av livet, att våga bryta upp från ett destruktivt liv och börja leva, att våga lita på att livet ger dig det du behöver för att växa. Så börja känn efter , vad behöver just jag för att börja leva mitt liv fullt ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s