Filosofen och Vargen

 

2013Filosofen och Vargen

När hoppet har gått förlorat och jag ändå fortsätter att göra det som kväljer mig ända in i märgen, så skulle jag kunna få uppleva eller befinna mig i något som beskrivs som ”Mest upphöjda ögonblick”,  ”Mitt bästa jag”. Då kan jag kanske upphöra att vara en tidsvarelse. Tidspilen får inte kraft att fara genom varje ögonblick, tidigare erfarenheter och förväntningar inför framtiden kan inte påverka min närvaro, upplevelse och livets mening.  Så formulerar jag för mig själv en inre och kroppslig känsla, när jag läser berättelser av Mark  Mark Rowlands i ”slutet” av boken ”Filosofen och Vargen”.  Mark har genom sina egna erfarenheter, reflexioner och resonemang kommit fram till att livets mening kanske inte har så mycket att göra med att uppnå lycka. Jag förundras när jag läser och lyssnar till hans ord om livets mening, att livets mening  återfinns i just de saker som tidsvarelser inte kan äga; ögonblick!

” Vi är så vana att betrakta dets om är viktigt i livet som lycka, vilket vi uppfattar som att må bra, att allt tal om mest upphöjda ögonblick ofrånkomligen får oss att tänka på något slags nirvanaliknande tillstånd av intensiv njutning. Detta är det andra sättet att missförstå det jag menar med våra mest upphöjda ögonblick. Våra mest upphöjda ögonblick är i själva verket sällan behagliga. Ibland är de det obehagligaste man kan föreställa sig – de mörkaste ögonblicken i våra liv. Våra mest upphöjda ogonblick inträffar när vi är som bäst. Och det krävs ofta något riktigt hemskt för att vi ska vara det.”

Första gången som jag hörde och i någon mening uppfattade något som skulle komma att påverka mig, är när Maud frågar om jag kan tänka mig att bara försöka uppmärksamma det som jag kan se runt omkring mig utan att värdera och jämföra. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret på ett tak, plattor som kanske hade sett sina bästa dagar och mossan som började rota sig. En hård och inbiten röst markerade direkt, taket börjar bli gammalt, snart kanske det faller sönder och det är inte bra, undrar om ägaren förstår och kan se till det i tid. Hur är det möjligt att inte värdera och jämföra, hur ska jag tänka, hur ska jag göra, hur ska jag veta att jag inte jämför och värderar ;-). Maud tipsade mig om att det på apoteket finns en CD som kan introducera ”Mindfullness”, överfört till svenska möjligen som ”Medveten närvaro”.

Att vara här och nu, leva i stunden, fånga ögonblicket har – som jag upplever det –  etablerat sig kanske som mantran, allt fler pratar och pratar om ”nuet”. Fler och fler delar budskapet och välviljan. Själv har jag naturligtvis sökt mig till personer som söker, försöker förstå, tror sig förstå och delar med sig. Med min fackebook har jag kunnat få kontakt med flera av dem. Jag kan – när jag känner för det – läsa olika inlägg, själv fundera och känna efter, är det så här för mig, är det så här jag kan uppleva ”medveten närvaro”? Jag vet inte vad jag söker. I stället är min längtan stark att finna inre ro, frid med en stark inre röst som ständigt påminner och kontrollerar mig – hur jag borde se ut, röra mig, uppföra mig, vad jag borde göra, vad jag borde klara av och inte minst hur. Allt finns redan planlagt och givet.

Min inre längtan efter tillit till  mig själv, att uppleva mening och livslust får mig att stanna en stund till och i stunden. Just nu kan jag uppleva att jag kan känna lugn och ro, om jag försöker låta bli att fångas – försöker släppa kontrollen över – tankar, tankar om tiden bakåt och tiden framåt.  Upplevelsen av att Janne finns hos mig, i stunden och utan bevis, hjälper mig att stanna en stund till, får mig att lyssna, lyssna, lyssna och än mer lyssna till något som jag ännu inte förstår, kanske aldrig kommer att förstå eller ens ska förstå. Jag försöker ändå förstå, finna mening, känna in och komma i kontakt med mina erfarenheter, här med hjälp av Marks berättelser;

Anneli o Janne Mars 2012

Att fortsätta och att känna kraft trots att smärtan känns som om jag hade skurit mig med vassa knivar över hela kroppen, sorgen tagit struptag och det känns som att luften bara blir tunnare och tunnare, rädslan får hjärtat att pumpa långsammare och långsammare och blodet kännas som tjära, hur är detta möjligt?

Jag bara undrar – hur är det möjligt att känna kraften resa sig inombords trots alla bakslag, tillslag och nedslag – var fick jag kraften ifrån?

Även om jag var helt slut, även om jag bad om att jag skulle få vakna upp från en fruktansvärd mardröm som fick ångesten att bränna bort huden sakta sakta sakta sakta millimeter för millimeter utan förbarmande, utan att jag kunde göra något som helst för att lindra smärtan, så fortsatte jag oförtrutet att känna kärlek, att älska och att dela vår kärlek.

IMG_2261

Glad i stunden för att Lisa och Andreas kommit på en snabbvisit, vi hade grillat och smakat av godsakerna i trädgården och hundarna ylat av glädje att få busa, längtade jag efter att få krypa ner i vår säng, låta kroppen räta ut sig och slappna av. Inombords längtar jag också efter att få läsa en stund i boken ”Filosofen och Vargen”. I min värld känns det som en ren njutning att få upptäcka en annan människas sätta att tänka och uppleva, särskilt när jag känner mig överraskad och nyfiken. Plötsligt känner jag hur blodet börjar pulsera, värmen sprider sig i kroppen och min uppmärksamhet sluter sig och följande ord delas med hela min kropp;

” Jag är övertygad om att jag var som bäst när jag sade nej till Brenins död under den där första tiden i Frankrike. Jag höll på att bli tokig av sömnbrist. jag trodde att jag var död och i helvetet. Min syn på vad som pågick i mitt liv fick Tertullianus att låta rent av förnuftig. Jag var färdig att spärras in på dårhus. Men likafullt hör detta till de mest upphöjda ögonblicken i mitt liv. Det är det Sisyfos till slut förstod. Vi är som bäst när det inte finns någon mening med att fortsätta, när det inte finns något hopp att fortsätta för. Men hopp är en form av önskan, så det är alltså det som gör oss till vår tidsvarelser – vårt hopps pilar som sveper iväg i en båge till vår framtids outforskade land. Ibland är det nödvändigt att sätta hoppet på plats, att lägga tillbaka det i dess sjabbiga lilla ask.” ( Mark Rowlands, Filosofen och Vargen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s