Gråsuggorna har alldeles vita ben

Allt du behöver veta om Kompost

Allt du behöver veta om Kompost

Äntligen gjorde jag slag i saken, efter att ha tänkt i flera dagar att jag ville kolla vad som hade hänt i komposten. Väl klädd och med djupa andetag som nästan får mig att lyfta känner jag mig väl till freds med mig själv och min egen plan. Visserligen är det nog inte rätt tid på året, men vad kan hända mer än att jag tar bort ett lager med färdig kompost och lägger tillbaka sådant som ännu inte blivit till kompost. Nu har det säkert varit så kallt att all aktivitet i komposten stannat av ändå och då spelar det säkert ingen roll ;-).

Jag var nästan övertygad om att det skulle bli en hel del att mecka med innan jag kunde få se själva komposten. Även om jag tidigare hade  känt på den isolerade behållaren, puffat på den lite lätt och upptäckt att den verkar sitta rätt lös, så var jag inte övertygad om att det skulle gå lätt att lyfta av den. När jag känner lite lätt på den igen, så glider den lätt. Jag böjer benen, slår armarna runt behållaren, ger den en liten kram samtidigt som jag rätar på benen och den följer med hur lätt som helst. Vilken överraskning det blev och jag blev så glad, så glad och lättad 😉 .

Nyfiken böjde jag mig neråt och framåt, satte mig nästan på knä, för att titta på  olika lager som jag faktiskt kunde upptäcka. Så spännande, så spännande att vår kompost finns i ”verkligheten”. Jag vet inte varför jag trodde att den inte skulle funka eller berodde det på att jag inte hade någon idé om hur? Visserligen läser jag då och då om kompostens förlovade land och fascineras, men tydligen inte tillräckligt förrän nu, för några veckor sedan.

Vid ett besök på biblioteket fanns inte de böcker som jag ville låna, jag fick ställa mig på kö. Den magiska gnistan, en berättelse av Kajsa Ingemansson, och Dehlis vackraste händer, rekommenderad av Eivor, är tydligen efterfrågade böcker. Det kändes inte helt ok att komma hem utan någon bok, inom mig längtade jag efter att få krypa ner i soffan tillsammans med vovvarna, få göra nya upptäckter genom att lyssna till en författares röst och berättelse. Efter lite planlöst sökande bland hyllorna, stannade jag framför  böcker om trädgårdsskötsel. Där lyste två tilltar som väldoftande bullar till fikat – ”Allt du behöver veta om Kompost”, Garden Organic och ”Boken om Marktäckning”, Nils Åkerstedt.

Redan efter en kort stund upplever jag hur mitt sug efter just dessa berättelser om komposten får mig att försvinna in i ett nytt ”landskap”. Äntligen känns det som jag förstår – vill och behöver veta – på mitt sätt. Tidigare hade jag föreställt mig att processen skulle vara så långsam att den kunde vara omöjlig att upptäcka och hela jag hade blivit impregnerad av uppgivenhet – vänta, vänta, vänta, tålamod, tålamod är alltings mening och människans skarpaste karaktär ;-). Här möter jag en författare som lyckas förmedla en lättsam hållning och mer av känsla för naturens under och magi än det som jag tror stör mig, teorier och teknologien.

Ett kärl, som är isolerat och slutet för att vi också ska kunna lägga matrester i, kan behöva tömmas inför vintern. Så intressant, kompost som blivit till genom ren magi under den varma årstiden kan nu plockas fram en gång om året, otroligt, så bra för mig som gärna vill vara närvarande och uppleva ”hur gör djur” ;-).  Även om kärlet är isolerat, så kommer temperaturen att bli så låg under en del av året att förmultningen går på sparlåga eller helt sannar upp.  När jag läser, så föreställer jag mig att författaren menar att den ska tömmas någon gång under  september – oktober, för att ge alla fina medhjälpare möjlighet att jobba vidare innan kylan slår till rejält. Ska jag nu behöva vänta till våren för att kunna lyfta av behållaren eller i allra värsta fall ett helt år!!!

Tack vare att min nyfikenhet växer sig starkare och starkare, så beslutar jag mig ändå för att lyfta på kärlet för att undersöka vår kompost, kanske t om kunna lägga undan lite kompost till våren ;-). När så högen med allt ”köksavfall” mestadels frukt- och grönsaksskal, kaffefilter, hushållspapper har kommit i dagen upplever jag en sådan förundran – här syns faktiskt olika skikt, blöta o torra, mer eller mindre förmultnade. Så förvånad och förstummad jag känner mig – att det jag har läst om komposten faktiskt finns att uppleva här – rena trolleriet och magin i min värld. Längst ner i botten, så ligger den där ”komposten” alldeles svart och mullig. Längst upp går det att se vad jag har slängt de senaste dagarna.

Längst upp syns ingen aktivitet, inga maskar som krälar och kryper runt, bara några flugor som vaknat till de senaste dagarna då temperaturen stigit. Jag lyfter försiktigt med grepen bort det översta lagret och till min stora förvåning så kryllar det helt plötsligt av gråsuggor. Först ser jag bara några stycken och efter en liten stund dräller det av gråsuggor från alla hål, håll och kanter ;-). Så häftigt att se dessa fina medhjälpare som enligt författaren tar över när de allra minsta mikroorganismerna gjort sitt, frigjort koldioxid som tidigare bundits i växten genom foto-syn-tes. I omvänd ordning så kan små små organismer nu frigöra koldioxiden och som ett bevis för detta avges eller frigörs också värme. Värmen hade jag kommit i kontakt med under sommaren, framförallt när jag hade lagt till lite gräsklipp. Då ”kokade” det i kärlet, vatten ånga kondenserade på locket som var alldeles fuktigt när det lyftes upp för nya bidrag.   Vilken häftig tanke eller idé om hur och varför något är som det är, blir som det blir!

Under den stund som jag tittade på komposten så förstod jag så mycket mer om balansen mellan tillförsel av värme, vikten av att hålla rätt balans mellan blött och torrt, sådant som tar längre tid att brytas ned och hur stora bitar som kan vara bra att lägga i komposten. Även om känslan för kompostens behov växer sig starkare, så upplever jag inte att magin avtar på något sätt, utan den omfamnar både mig, komposten och omgivningen. Så äkta, så nära och så betydelsefull jag känner mig här och nu.   I min värld blir det så tydligt att mycket mer än jag någonsin vågat ta till mig och lita till, finns redan inom mig.  Tankens konstruktioner, abstrakta minne och kontroll är inte mitt bidrag  till liv och levande som jag kan vara bärare av.

Efteråt, när jag faktiskt beslutade mig för att inte röra mer i komposten, så fascineras jag av upptäckten hur rena och fina gråsuggorna är, alldeles granitgråa och  benen alldeles rena och vita. Det gick inte att se en enda fläck någon stans även om de sprang runt i rena geggan – fantastiskt – vilken upptäckt som sträcker sig långt utanför inlärda föreställningar om rent och fint, smutsigt och fult, orent och farligt ;-)!!!

Det jag saknar nu är att jag inte tog några foton, men om jag minns rätt så kände jag mig bara störd när tanken slog mig – hämta mobilen för att ta några bilder. Nej jag hade inte tid, jag var fullt upptacken med min nyfikenhet, att känna mig fascinerad och upprymd!!!

Annonser

3 thoughts on “Gråsuggorna har alldeles vita ben

  1. Hej Anneli
    Härligt när man upptäcker att det är lätt att sköta en kökskompost, många flera borde prova. Visst är det intressant att se de små arbetarna, och du…..de tröttnar aldrig. Se på klippet jag filmade i januari, det hade varit -6 grader under natten.

    Gert H

    • Hej Gert, tack för din fina film, så kul att du har lagt till den ;-). Ja jag känner en otrolig fascination för dessa fantastiska små medhjälpare och att det finns så otroligt mycket liv i så mycket som blivit ”objekt” i vår vardag! Varma hälsningar Anneli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s