Julångest och julglädje

I en undersökning får fyra personer en uppgift att lösa tillsammans. När de är klara får var och en själv skatta sitt bidrag. Sammanlagt uppgår prestationerna till 140%. Det som fångar min nyfikenhet är resonemanget som följer efter försöket och summeringen med hänvisning till olika konfliktområden. I t ex konflikten mellan Israel och  Palestina underhålls oenigheten genom att parterna har olika uppfattningar om vad som verkligen inträffar här och nu. Främsta orsaken till pågående konflikt skulle enligt resonemanget  i huvudsak inte ha att göra med ”historiskt” grundläggande värderingar eller religionsfrågor.

Föräldrars sätt att se på sitt eget ansvar för de egna barnen gjorde mig först ursinnig och sedan uppmärksammad på hur just ansvar kan upplevas här och nu. Det fanns ingen oenighet mellan oss föräldrar att vi skulle ta ansvar.  Barnens pappa var fullständigt övertygad om att han tog ett fullgott ansvar, precis som jag, barnens mamma. Jag insåg hur jag gjorde mitt eget sätt att beskriva och uttrycka ”ansvar” till de rätta och höll på att bli galen i förhållande till hur jag uppfattade pappans upplevelse, handlingar och prioriteringar.

Ganska snart insåg jag att det finns ingen som helst möjlighet att strida om våra olika uppfattningar om ”hur” t ex ansvar kommer till uttryck. Istället försökte jag ta mig utanför mina egna föreställningar för att förstå och känna tillit till den andre förälderns upplevelse och förhållningssätt.

Så otroligt mycket konflikter och motsättningar i olika relationer,  grupper och organisationer som jag kan uppleva handlar om just detta – vem som jobbar mest och minst, vem som tar ansvar och vem som är pålitlig och jag vet inte vad. Det som jag kom att ägna mig mycket åt – vis av mina erfarenheter – var att utifrån varje person försöka förstå vad just denna personen uppfattar t ex som ”att ta ansvar”, ”att jobba”, ”att vara pålitlig” etc. Även den som t ex döms för brott, har tagit ansvar och fortsätter ta ansvar i det sammanhang som personen befinner sig i.

”Att jobba” beskrevs oftast som – att göra, att hålla på och prestera sådant som är synligt för blotta ögat ;-). Den som sitter lugnt och lyssnar, funderar och kanske då och då gör något som faller inom – att göra – hade svårt att uppfattas som ”duktig” – ”Att jobba” osv. Egentligen är jag otroligt tacksam för att jag började utgå från att alla tar ”ansvar”, att alla ”jobbar”, att alla osv, men det kan se olika ut. Jag behöver inte på något sätt gilla hur någon tar ansvar, men att inte försöka förstå och respektera hade hindrat mig från att möta, vilja träffa och kunna lära känna fantastiskt fina personer, berika mina upplevelser och faktiskt också välja bort personer, ställa mig vid sidan av personer, där jag känner att min egen energi lakas ur.

Det som ändå gläder mig otroligt mycket är att, när Janne och jag träffades, kom frågor och berättelser om att vara förälder väldigt tidigt in i bilden. Vi hade båda barn, där två av dem hade tagit sig över ”körkortsåldern” och två var på väg in i den ;-). Ju mer vi berättade om våra tidigare upplevelser tillsammans med barnen, desto mer kändes det i min värld som en fantastiskt gåva att få dela glädje och tacksamhet för livets gåva och lån.  Vi gladdes tillsammans så oerhört mycket åt att just vara nyfikna på hur var och en av våra ungdomar berättade om glädjeämnen, förtret i vardagen, upplevelser, drömmar och längtan.

Julkort 2013

Julkort 2013

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s