Att bryta tystnaden

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

”Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något”, från Tal av Akademiens direktör herr Wästberg 2013

I samma stund som jag uppmärksammar – Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något – så öppnar jag dörren till det första bibliotek som jag tog mod till mig att besöka. Känsla av mod, rädsla och sorg förstärker upplevelser och nedslag i stunden. Jag har försökt minnas hur gammal jag är, när jag förstår att det finns ett bibliotek, där finns det böcker och  dit skulle jag kunna gå. Just nu så befinner jag mig längs den väg som ledde från mina föräldrars hus till biblioteket. Jag har lärt mig läsa i skolan och känner ofantlig stolthet. I min värld känner jag mig ”stor” och kan klara av. Den första tanken, leken med tanken att gå till biblioteket till att faktiskt besluta mig för att gå dit ramar in min lilla person med mod och målmedvetenhet.

Magi

Magi foto anneli wiberg

Samtidigt bränner tårarna i mina ögon. Jag är ensam, ingen har delat mina tankar, ingen har delat mitt beslut, ingen är införlivad i mitt beslut att gå till biblioteket. Det jag kan tänka mig utan att ha någon direkt upplevelse är det självklara i att meddela att jag skulle gå någonstans, var! Innesluten i mina tankars värld får också känsla av sorg kraft möjlighet att lägga en dov och utsläckande ton inom ramen av mod. Aldrig tidigare har jag upplevt att det också kan finnas mer i upplevelsen som kan berätta om mig, mitt liv, min ”historia”. Upplevelse av ensamhet, att låta modet tämja min egen rädsla har återkommit gång på gång och blivit till en stämning som jag har försökt förtränga. Nu i stunden 2013 kan jag också uppleva soltstrålar som en del av min upplevelse. Dessa får inte bara mig  att lysa utan hela min omgivning. Jag kan också uppleva och känna mig varm, frimodig och nyfiken. Att inte veta något givet, något på förhand, något som kan bjuda på överraskningar, fjärilar i magen får mig att öppna upp för sagans värld.

Jag står framför det lilla biblioteket. Då hade jag nog aldrig sett något annat bibliotek och gaveln med dubbeldörrar och fönster var sida kändes både hög och bred. Grodperspektivet fick gaveln att luta, runda och skeva lite åt alla håll och kanter. En gråvit färg både på utsidan och insidan av dörren signalerar! Med dörren på glänt står jag där som en häxa på bål, tankar och känslor flammar genom och längs min kropp. Det rena, anonyma, okända, min litenhet, rädsla att inte få vara där, vara välkommen bränner och svider. Samtidigt som jag nu också kan känna  upplevelsen av att stiga in i ett nytt universum med suddiga konturer, solstrålar som leker längs golvet och får mig att glömma, lekfullt följa.

På tröskeln – så som i ett trollslag – är jag på väg in i ett rum, ett stort, stort rum fyllt med böcker från golv till tak. Något sådant hade jag aldrig sett. Å ena sidan hör jag massa röster, upplever liv och rörelse, färger som flyter och flyger. Å andra sidan känner jag hur allt liv finns instängt i böckerna, i hyllorna, pressat av tom och innehållslös luft. Dofter av damm, tynande tillvaro får – liv –  att gömmas och glömmas bort. Mitt lilla jag är den enda besökaren i det stora rummet och paniken sprider sig. Bakom disken står – som jag upplever det – en sträng, gammal och skarpt tittande person! Det är tyst, iskallt tyst och jag söker hennes uttryck. Det kommer en kort nick som jag förstår som att jag på nåder får gå in. Jag vågar knappt röra mig, stel som en pinne, rädd att störa går jag runt bland hyllorna. En röst viskar till mig och nu minns jag.

Av Thora och Lennart hade jag fått böcker i födelsedagspresent, Silver och Britta. Dessa läste jag med stor förtjusning. Silver liknade den  häst som jag fick lära mig rida på tillsammans med Thora. Britta visade mig vad som kunder vara möjligt för en ”flicka”, att äga en egen häst, allt som i drömmarnas land, sagolika upplevelser. På något sätt fick jag kläm på att det kunde finnas fler böcker på biblioteket om Britta och Silver. Jag såg Britta som någon jag absolut ville bli lik och jag kunde inte få nog av känslan att vara nära henne, höra hennes röst, uppleva hennes rörelser och hur hon ryktade, klappade och kände Silvers doft, mjuka päls och värme.  Lika nära som hon kändes i berättelsen, lika tom kände jag mig när sista ordet tonade ut. Jag kände mig levande, omgiven av människor, händelser och närvaro mellan pärmarna.

Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något!

Ungdomsböcker med drömmar och spänning byttes snart ut och jag flyttade mig från hyllor som under dagtid kunde fångas av dagslus och sol till den mörkare sidan, norrsidan, där böcker och hyllor täckte den långa väggen från golv till tak. I höjd med min egen höjd – runt 1 meter och 28 centimeter som skolsköterskan mätte upp i fjärde klass – hittar jag berättelser skrivna av Sven Edvin Salje. Mörka moln tonar upp sig, känslor av oro och mörker kryper fram både bokstavligt och bildligt.

….

Vanligtvis så fastnar jag i minnet och upplevelsen av hur jag lånade böcker av Sven Edvin Salje och hans berättelser om personliga öden och vedermödor med sorg som svärtar sinnet och får tårarna att samlas bakom ögonlocken. Jag upplever något tragiskt, när jag minns och fångas av just stämningen. Återigen viskar någon till mig, men minns du inte hur du satt i fåtöljen och tittade på svenska, svartvita filmer gjorda utifrån Saljes berättelser om Love och Lovängsgården. Visst var det så att jag fängslades av personerna, miljöerna och berättelserna på filmerna och började söka efter fler berättelser – på biblioteket. Jag förstår inte varför hela min kropp värjer sig för minnen som lyfter fram mitt lilla jag, min nyfikenhet, min kreativitet, min förmåga att hitta lösningar och själv ta mig till biblioteket? Alla dessa egenskaper är ju i sig ”hedervärda”, men i min värld så aktiveras starka krafter sorg, ilska, förakt i min kropp.

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Det jag minns och just nu upplever som starkast är alla känslor som berättelserna kunde ge mig. Än idag så kan jag känna hur Love står på gårdsplanen, mellan ladugårdsbyggnader, en eftermiddag, solen skiner och vinden drar sakta och smeker hans kropp, ansikte och hår. Dofter från ängar, skog, mark, djur, hus och andra människor blommade. Känslan av att vara stark, stadig, ung, medveten och tillfreds med livet tillhörde mina absoluta känsloupplevelser. Jag levde mellan pärmarna, kände det som om jag var med i berättelsen.

Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något!

Ganska nära Saljes böcker i bokhyllan står Ian Flemmings böcker om Agent 007. Om övergången minns jag inget mer än att jag nu kan fascineras. Förmodligen är det slumpen som träder in eller något som förstår att jag också har något att uppleva genom dessa berättelser. Nu upplever jag hur slukandet av dessa berättelser blir någon form av tillflykt. Jag bara nuddar vid alla känslor som berättelserna kan ge mig tillgång till. Ögonen börjar fladdra över texten, tillfälliga nedslag. Tidigare upplevelser av min stund, min värld och att bara få vara, gick inte längre att komma in i – bara undantagsvis. Hur jag än – likt hundar som försöker ordna sin liggplats – höll på att ”skapa den rätta stämningen”, så minns jag nu bara medveten oro, mörker och som om jag ständigt var på var på väg till något annat.

När jag hittar ett erbjudande från Bra Böcker anmäler jag mig och får bokpaket i postlådan, efterlängtade och med stor spänning öppnar jag paketet. Den stora gröna boken ställs i min bokhylla på mitt rum. Nu har jag börjat i högstadiet, mitt rum helrenoveras samtidigt som huset i övrigt. Tacket och snedtaken målas bryna, övriga väggar vita, det kommer in en grön heltäckningsmatta. Nya möbler inhandlas och jag får bestämma vilket fick mina kamrater att känna djup avundsjuka. En liten soffa och fåtölj gjorda i stål och med brun manchesterklädsel, ett lågt vitt bord – allt otroligt tidsenligt – en bred säng, bruna bokhyllor och ett skrivbord. I min fantasi är mitt rum min egen lägenhet och jag har svårt att förstå mina kompisars avundsjuka. Mörka skuggor har blivit nästan till ständiga följeslagare. Badrum och kök är gemensamma med övriga ”hyresgäster” ;-)!

Greta Garbo som Anna Karenina

Greta Garbo som Anna Karenina

Genom BBB kommer ryska författare in i mitt liv. Anna Karenina blir nästa hjältinna. De mer betraktande ”ryska” berättelserna möter upp tänkandet och tonar ner känslorna, vilket verkar matcha mitt sinnestillstånd. Känslokalla miljöer och livsöden både lockar och skrämmer på samma gång och jag fortsätter att läsa utan att ”minnas”. Anna Karenina gav mig ytterligare en spegelbild – Greta Garbo. Innesluten i mitt eget skal – upplever jag – hur Greta Garbo med sin personlighet;  oberoende och med ett svalt, onåbart yttre skimmer,  visar mig en inre låga, ett djupt, väl undanträngt inre som likt jordens lava, kokar och glöder. 

– ”Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något!” ???????

I och med att jag börjar på ”högstadiet” med läxor och prov, så tar helt andra böcker och berättelser plats i mitt liv och leverne. Sagans berättelser ersätts med Sanningens berättelser om livet och världen ;-). Jag kämpar och jag sliter, jag läser och minns ingenting eller mycket mycket lite av det jag läser utom till proven. Då har jag lyckats pränta in tillräckligt mycket för att ”spy ut” det som efterfrågas på provpapperet. Särskilt lyckade blir prov där svaren förväntas bli fylliga och utsvävande. Här får jag beröm och spås en lysande framtid, men redan då förstår jag inget, det ger mig inget, jag får beröm för något som jag själv inte alls känner mig stolt och glad över. Men jag förstår att det för andra människor är viktigt och om jag – som jag upplever det – behöver ”öppna” några dörrar, få komma till tals, få andra personer att flytta på sig, att ta sig ner från sina höga hästar och vara mottagliga, så gällde det att lära sig deras spel, spelregler, pjäser och vad spelet går ut på för att ”vinna”! 😉 😉 😉

Idag är jag ”tillbaka” och kan fånga upp min lust att läsa – Att läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något! Jag läser inte för att minnas utan bara för att få uppleva och känna, upptäcka och fångas av min nyfikenhet, känna mig överraskad av det oväntade av att åter låta berättelserna få mig tillbaka till sagans värld – där möjligheterna inte bara är en logisk följd utan också något som fantasin ger tillgång till. Så som jag förstår det ”lär” jag med hela kroppen – förstår på sätt som får hela mig att införlivas och att vara öppen för spontanitet och ingivelse i görandet och skapandet. Kontrollen blir mindre och mindre sträng och obeveklig – förmågan att leva tillsammans med naturen, energier och alla annan ”kunskap” känns mer och mer tillförlitlig. Det blir mer och mer möjligt att bara vara här och nu utan att känna mig ensam! ;-).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s