De dansade varken i takt eller tillsammans

Leif GW Persson

                                         Bild Leif GW Persson 

Nej – absolut inte – svarar  Leif GW Persson på frågan om kommissarie Bäckström är hans alter ego. Däremot gillar jag väldigt mycket att beskriva hans karaktär och person. Jag upplever det som om Leif  avslöjar sig själv och berättar om något som roar honom riktigt ordentligt, när han befinner sig på sin ”egen kammare”. På djupet med Leif GW Persson – intervju.

Intervjun gäller Leif GW Perssons senaste bok och berättelse, ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” – En roman om ett brott. Jag får också erkänna att Leif GW Person som person och framförallt hans framträdanden roar mig. Jag ser gärna på programmet Veckans Brott, intervjuer eller debattinslag där Persson deltar.

Fortfarande kan jag med varmt leende minnas då Persson och hans dotter intervjuas av Skavlan. Dottern berättar att hon känner ingen annan som så totalt bortser från sitt ”varumärke” som hennes pappa gör. Dottern skriver själv berättelser och ger ut böcker, den senaste har pappa läst och gett feedback på. Det beskrivs som en form av samarbete som jag upplever som ”hatkärlek” från dotterns sida och mottagare av kritik som hon både vill och inte vill ha. Från pappans sida upplever jag djup kärlek, stark rädsla för kritik och därmed ett osminkat överbeskydd som totalt bortser från dotterns eventuella känslor och alla andra behov knutna till hennes skapande. Komplexitet i nära relationer känns inte som någon överdrift.

Mötet mellan Leif GW Persson och Anders Vejryd – ärkebiskopen – har också dröjt sig kvar ( På djupet med Leif GW Persson – intervju. ) Jag överraskas av att någon har kommit på idén att låta Vejryd intervjua Persson under bokmässan. Jag upplever det som att de båda på ärkebiskopens initiativ försöker dansa vals med varandra ;-). När takten inte infinner sig försöker – som jag upplever det – Vejryd att byta både takt och dans. Jag förstår fortfarande inte vad det är som får mig att le, att förundras och att vilja stanna kvar i stunden. Någonstans letar jag efter känslan att nästan i hemlighet utforska och teckna en persons karaktär och personlighet? I min värld upplever jag något starkt humoristiskt i det som jag upplever som ett möte mellan två vilsna själar?

Hur än ärkebiskopen försöker hitta Persons inre person och beskriva sin egen, så ökar förvirringen. För varje ”svar” som Person försöker formulera, så förblir han än mer onåbar. Jag får upp bilder där Persson och Veijeryd blir allt yngre och yngre, där de omvänt smyger på varandra för att i nästa sekund irra runt i snårskogen utan någon som helst medvetenhet om varandra. I min fantasi är de unga och klädda som romare – vita ärmlösa tunikor med ett snöre om midjan, kanske de t om bär en liten lagerkrans på sina huvuden. Om den hemgjorda pilbågen med tillhörande pilar tillhör klädseln är jag osäker på liksom om de symboliserar amors pilar ;-). De är unga mycket unga.

Eftersom jag kan öppna mig för Perssons berättande, känna mig uppslukad och som på ett äventyr, så blir jag naturligtvis nyfiken på hans berättande i bokform. Hans senaste bok – Den sanna historien om Pinocchios näsa – har snart legat en månad på bordet utan att riktigt finnas där som något som jag kanske söker eller behöver.

Men nu känner jag mig nyfiken på romanens berättelse, huvudpersonen Bäckström och att Persson roas av att beskriva dennes karaktär och personlighet! Kommer författaren att kunna överraska, berika min känsla av det oförutsägbara, att gå i otakt, att inte kunna fångas in … 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s