Offentlig dissikering – varför?

Vetenskaplig direktör vid Zoologisk Have i Köpenhamn har de senaste veckorna gett en inblick i offentliga dödande, obduktion och matning med rått kött för att bl a barn ska få en chans att förstå och få inblick naturens villkor?

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Mina tårar att tränger fram och hjärtat drar sig samman, då jag upplever avsaknad av ödmjukhet och tacksamhet hos de personer som försöker beskriva ett rationellt handlande. I min värld upplever jag det brutalt att försöka ge uttryck för någon form av välvilja i det format som representanter för djurparken agerar och argumenterar för att rättfärdiga sina handlingar.

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

Det som absolut får min ”bägare att rinna över” är det som jag upplever som rent översitteri och egoism, barnen ska få se och lära sig om naturens villkor. ”Barnen” – sägs från en ”vuxens” perspektiv – sakna erfarenhet och uppfattning om hur djuren lever i naturen, i frihet och tillsammans med olika arter osv.  ”Barnen” i sammanhanget anser jag vara helt oskyldiga, de har genom sina föräldrars livsform och livsstil, vuxnas utveckling av dagens samhällsform, berövats sin medfödda och andliga förståelse för djur och natur! De har själva inte valt att bli distanserade, okunniga och omedvetna. Varför ska de pådyvlas, som jag upplever det, ren brutalitet, när något som är så långt från sitt naturliga sammanhang och tillika något som iscensatts och regisserats av människan i egen hög person?

I fucking love science

I fucking love science

När kommer någon att ta nästa steg, återinföra offentliga bestraffningar och hängningar för att låta ”människan” och ”undersåtarna” förstå vad som händer när någon eller några inte ”ryms” eller ”lagen” inte följs! Visst låter det absurt, men uttalanden som gjorts i samband med djurens ”dödande” offentligt, får känslor av oro, inom mig,  att höja ett varningens finger.

foto anneli wiberg - Stensjöäng

foto anneli wiberg – Stensjöäng

I sjätte klass gjorde vi en skolresa till Köpenhamn med besök på zoologisk have och Tivoli. Så otroligt spännande att få resa ut i världen, komma till omtalade platser och attraktioner. Ingen ifrågasatte djurparkens existens, utan fascinerades över alla vilda djur som nu skulle kunna beskådas. Var det rätt eller fel att hålla djur i bur, långt ifrån sina naturliga miljöer? Jag minns inte att någon öppet berättade om sådana funderingar. Alla hade vi kommit i kontakt med spännande djur som lejon, tigrar, elefanter, giraffer, sjölejon m fl genom sagornas värld eller skolans läroböcker. Nu – äntligen – skulle vi kunna få se dem levande!

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

För mig så är fortfarande minnesbilden stark, en pampig entré med en båge i järn, målad grå och mellan två ramar står bokstäverna – kanske är det inte så i verkligheten – men det är så jag upplevde det och det är så som minnesbilden har följt med mig. Jag ska snart fylla tretton år, känner mig stolt och spänd i den lilla klungan som ordnas mellan lärarna för sin entré. Är det så här det känns att vara vuxen – följa strömmen, vara delaktig, gå på kända aktiviteter, fascineras av ”människors landvinningar och skapelser utan att ifrågasätta?

foto anneli wiberg

foto anneli wiberg

 

Redan innanför entrén – när min blick faller på burar, galler och nedstämda djur förlorar jag kraft, blir yr och mörkret faller. Vad hände – all nyfikenhet, spänning och stolthet att få vara en del av de vuxnas värld byts till dräpande sorg och mörker. Djurens ögon har – så som jag upplever det – förlorat sin glans och vitalitet. Blicken är tom, deras kroppar ”torra” och ”själlösa”. Några står bara stilla, andra vandrar fram och tillbaka på en mycket trång plats. Jag minns hur min kropp förlorar kraft och jag undrar inom mig, hur ska jag orka med?

foto anneli wiberg - linnersmåla

foto anneli wiberg – linnersmåla

Borta är mitt livsmod, när vi närmar oss Tivolit, trots att jag vanligtvis älskade karuseller och hade längtat efter att få bara åka. Jag hade egna pengar, kunde själv välja och dela med mina kompisar! Efter en eller två karuseller så känns det så obehagligt i kroppen att jag bara söker mig inåt, allt annat runt omkring mig upplever jag har ett eget liv med skratt, glädje och fritt utlopp! Nu längtar jag bara ”hem”, inte för att möta tröst, förståelse och lindring, utan för att kunna ”stänga in mig” och ”stänga ute”, hitta mig själv igen! Hade jag varit en snigel hade jag dragit mig inom mitt skal på plats ;-). Så som mitt stjärntecken ”kräftan” beskrivit backat baklänges under en sten ;-).

foto anneli wiberg linnersmåla

foto anneli wiberg linnersmåla

När jag börjar närma mig 50-år blir det möjligt att ta tydlig ställning för mig själv och min inre röst – jag gillar absolut inte djurparker. I min värld känns det helt fel att ta djur från sin naturliga miljö, stänga in dem i burar och beröva dem  värdighet! Människan kan vara helt otrolig, se på djur som något som hör till människans rätt att förfoga över. Hur har det blivit så här, varför framstår djur som om de helt saknar röst, förmåga att förstå, känna, uppleva och vilja? Många är de timmar som Janne och jag filosoferade över dessa våra upplevelser, hur vi som ”människors” skulle kunna leva tillsammans med djuren utan att föreställa oss att vi är överlägsna dem.  Hur vi kan få tillbaka vår sinnlighet, hörsel och förmåga att leva med ödmjukhet och omtanke om varandra?

foto anneli wiberg - linnersmåla

foto anneli wiberg – linnersmåla

Jag skulle vilja ”hata” och ”dissikera” tankar om ”Offentlig dissikering” av djur, min egen upplevelse av mänsklig okänslighet, cynism och egoism! Samtidigt undrar jag hur jag skulle kunna påverka situationen genom att attackera ”vetenskaplig direktör”, ”myndigheter med ansvar” osv med mina känslor av sorg, rädsla, förakt, hat och smärta? I min värld får känslorna väcka en stark inre övertygelse – det är fel av ”människan” att döda, obducera, stycka och mata andra ”levande” varelser med köttresterna offentligt till allmän beskådan! Jag kan uppleva styrkan i min egen inre övertygelse och vägledning för mitt eget varande och handlande. Om jag väljer att projicera utåt, mot ”aktörer” som jag varken kan nå eller möta i vardagen, så känner jag hur mitt mörker växer, min kraft dräneras omåttligt!

Jag vill inte heller besöka någon djurpark!

Puh och kärlek

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s