Om du dör så går jag inte på din begravning

”Fördelarna med en kolapps”, något med titeln på boken lockar mig, även om jag absolut inte känner mig övertygad. Presentationen på baksidan kan kanske betyda en berättelse som kan ge några goa överraskningar, dråpliga sammanträffanden, vardagliga utmaningar och härliga skratt. Jag är kanske lite sugen på ännu en berättelse i stil med ”Mannen som heter Ove”. Det känns som om jag längtar lite efter att få uppleva bubbel i magen, som växer och växer, för att till slut braka loss i ett oemotståndligt skratt, ett välgörande skratt.

En annan längtan som jag anar är att få komma i kontakt med någon som kan berätta om hur just en inre kolapps kan te sig, när gamla föreställningar inte längre håller, krackelerar, och kvar finns bara jag, mer av mig själv, liknande upplevelser av skrattets förlösning. Allvaret i tankens värld, tar sådan plats, att hela jag kan vara innesluten, omsluten eller t om impregnerad i något som bara existerar i tanken.

Efter att tidigt idag på morgonen läst de sista raderna i Jonathan Troppers berättelse och  slagit igen boken, så funderar jag just nu över vad som har berört mig, eftersom jag ändå har läst och lyssnat till berättelsen. Silver, en avslagen bandmedlem och före detta rockstjärna över en natt, ställs inför ett ”faktum” – operera dig annars kommer du att dö. Till allas förvåning så berättar Silver att han inte är säker på att han vill leva. I ett samtal med sin pappa beskriver Silver det som att han vill inte dö, men han är inte heller säker på att han vill leva det liv som han lever.

Dottern, hans före detta fru, läkaren som inom kort ska gifta sig med hans före detta fru hävdar bestämt att han ska operera sig, föräldrar och ett par nära vänner håller på att bryta samman för att han inte omedelbart vill opereras utan hävdar att han inte är säker på att han vill leva. Alla vill leva, alla har ett liv värt att leva och ingen normal människa vill ju dö! Det känns nästan som om allas reaktioner handlar om att kaos bryter ut om någon avviker från denna ”sanning” oavsett om det finns skäl eller inte, hur människan än mår och upplever sig leva sitt liv!

Silver själv känner sig uppgiven inför sig själv, hur han har misslyckats att vara så som alla förväntar sig och som han behöver vara i relation till andra för att vara värld att älska. Han har alltid valt att gå till höger, när det visar sig att just valet att gå till vänster skulle vara ett mycket bättre val rent socialt. Han har valt att gå rakt fram, när han borde ha stannat upp och väntat. Varför frågar han sig själv, men får absolut inga svar. Dottern både älskar och hatar sin pappa, för att han är hennes pappa men också för att han inte har funnits där som just hennes pappa.

Villkorslös kärlek beskrivs genom Silvers föräldrar som aldrig sagt något om hans val i livet och sätt att leva sitt liv. Ändå upplever Silver att han svikit sina föräldrar, att han gjort dem besvikna i allt han gjort eller rättare sagt inte gjort. Deras tålmodighet inför sonens livsval verkar inte ha någon botten, förrän mamman utbrister att om du väljer att dö så kommer jag inte att gå på din begravning. Då kommer jag att gå och göra iordning mina naglar istället. Här går gränsen för hennes kärlek och vilja att stå vid sidan om sonens beslut och val.

Här krackelerar något inom mig – om du väljer att dö så kommer jag inte att gå på din begravning istället väljer jag att gå och göra iordning mina naglar! Den till synes väna människa, tolerant till självutplåning, fick luft i sina lungor och vind under sina vingar. Människan lever, här går hennes gräns och t om ”döden” blir avklädd som självplågeri, hot och bestraffning. All kraft rinner av ”döden”, när den inte tvingar henne att gråta, följa sonen på sin sista resa i detta jordeliv, gråta vid hans kista, utan istället går hon och gör iordning naglarna.

Rädslan för döden, mörkret som sänker sig och tonar ner sinnesstämningen till klanger i moll, kan likt ”Kejsarens nya kläder” avslöjas. Pojken ropar – när alla längs gatorna står och beundrar kejsaren som paraderar ”naken” i sina nya kläder – men han har ju inga kläder på sig! Så har även ”döden” tagit plats i upplevelsen av vardagen, en självklar följeslagare som ständigt påminner om allvaret, vikten av att inte vara lättsinnig, oskuldsfull, levnadsglad, lekfull osv.

Med orden – då går jag och gör iordning mina naglar – så upplever jag att silvers mamma fick mig att se döden på samma sätt som pojken som såg att Kejsaren inte hade några kläder på sig. Döden har faktiskt inga kläder på sig – varför inbilla mig att jag ser den, att den följer mig dag och natt, väntar bara på att slå till och bestraffa mig när jag känner mig glad och lycklig!

Helt oväntat fick berättelsen något att ”krackelera inom mig”! Men det är inte den stora berättelsen, den stora förändringen, de stora livsavgörande ögonblicken, utan bara ett kort ögonblick, en plötslig vändning och några korta meningar som sätter allt på sin plats och till sin ände ;-)!

Något annat helt oväntat och som får mig att förundras är att jag i veckan som gick träffade på en person som gör iordning naglar både skadade och för att försköna redan befintliga naglar. Spontant visade jag mina tumnaglar för personen och nageln på höger hands pekfinger och undrade. Kan du hjälpa mig, så att jag kanske kan sluta ”bita” och ”tugga” på mina naglar, nagelband och hud runt omkring naglarna? Jag biter och tuggar, när jag känner mig stressad inombords, när jag tappar kontakten med min kropp, när tankarna bara virvlar runt, när mörkret är som mörkast, när det gör ont inombords och en kort yttre smärta kan på något lustigt sätt lindra för någon miljondels sekund.

I torsdags kväll sattes ”döden” under luppen! Det kändes oerhört svårt att hålla fram mina fingrar och naglar, drog dem till mig så fort jag kunde. Men en varm hand tog stadiga tag, tittade på mina naglar och händer, tvättade rent med sprit, filade och kunde efter en stund visa att under all ”smuts”, ”missbildade” naglar lyste något rent, ljust och rosa. Mina händer började se ”rena ut”. Ovan på detta så fick jag sedan starka fina konstgjorda naglar som ska skydda mina egna, låta dem få lugn och ro, stärkas och växa ut ;-). Detta gjorde jag i torsdags kväll och i lördags kväll gjorde Silvers mamma mig uppmärksam på att i hennes värld har döden ingen kraft och inverkan!

Jag tittar på mina rena, fina, starka och ljusa naglar och upplever det som om något har förändrats inom mig! En annan styrka tar plats, en ljusare, renare och oändlig kraft!

Från bokens baksida;

”Silvers liv har kollapsat. Inte nog med att han är en lönnfet överårig rockstjärna med en exfru som ska gifta sig med den perfekte mannen, och en tonårsdotter som råkat bli gravid, nu har han dessutom fått en mindre stroke. Alla i Silvers omgivning förutsätter att han ska genomgå operationen som kan rädda honom, men Silver är inte säker på om hans liv ens är värt att rädda. Samtidigt som han förbereder sig på att kanske dö förändra stroken Silvers hjärna och ur hans mun kommer allt som han aldrig tänkt säga högt.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s