”Innan jag somnar”

2014Innan jag somnar

Varje morgon börjar livet om på nytt. Var är jag, vem är det som ligger bredvid mig i sängen, varför är jag här? Frågorna är fler än svaren och berättelsen får berättas om och om igen. På toaletten finns en spegel och där finns några foton och enkla beskrivningar. Min spegelbild finns på ett foto med en vit liten lapp där jag antar att mitt namn står skrivet. Ett annat foto visar bilden av en man och hans namn, samma man som ligger i sängen i rummet intill. Vi är gifta med varandra berättar nästa foto på oss båda. Under frukosten berättar återigen mannen i sängen att vi är gifta med varandra, att han är min man och jag hans fru. Jag har råkat ut för en olycka som skadade mitt minne. Snart anar jag att jag varje dag ställer samma frågor, tålmodigt svarar mannen och varje dag får jag samma svar på mina frågor – Vem är jag, varför finns jag och vad vill jag? På en anslagstavla i köket står det förslag på vad jag kan göra under dagen – diska, dammsuga, tvätta och stryka osv. ”Min man”, Ben, berättar varje morgon innan han går till jobbet om de aktiviteter som jag kan sysselsätta mig med under dagen tills han kommer hem från jobbet. Genast blir jag orolig, han ska lämna mig, jag ska vara ensam hemma. Lugnt svarar mannen – du klarar dig – jag ringer och hör hur du har det. När den här telefonen ringer så svarar du, det är jag som ringer, säger han med ett leende.

 

Efter bara några sidor i boken ”Innan jag somnar”, en berättelse skriven av S J Watson, har min nyfikenhet väckts och fångat mitt intresse liknande den jag upplevde, när jag läste på bokens baksida på biblioteket; ”Föreställ dig att du förlorar minnet varje kväll när du går och lägger dig och att du vaknar upp nästa dag utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess. Du minns inte vad du heter, vem du är eller människorna omkring dig. Du minns inte vem mannen är som du vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är din man. Talar han sanning? Och kan du lita på honom? Välkommen till Christines värld.” Vad har Christine att sätta emot den berättelse som den som hon upplever sig vara beroende av berättar för henne eller väljer att inte berätta? Ändå väcks några  minnen till liv inom Christine, mer som en subtil känsla än ett minne beskrivet av tankar. Kan hon lita på sitt känselminne? Under några få sekunder och i ett visst sammanhang kan Christine känna att hon har varit gravid, men hennes man berättar att de aldrig har fått något barn, det har inte blivit så. Trots att Christines känsla av att ha varit gravid är ”sann” och mannens berättelse ”falsk”, så kan hon inte hävda sin egen känsla av sanning. Istället kommer den att ligga där och ”gnaga”, för att ständigt göra sig påmind och lika ofta tappa kraft då den inte bekräftas av någon annan, hennes man! Mer om Christine och en mycket spännande och intressant berättelse som väckte mycket till liv inom mig finns att läsa på bl a Malins bokblogg!

I min värld upplever jag det tragiskt att frågor om vem är jag, varför jag finns och vad jag vill kan besvaras av en berättelse som beskriver mig i relation till ett kön genom mitt namn, att jag finns i relation till en man som gift och att det jag förväntas vilja är att göra sådant som hör ”hemmet” till.  Inom mig stängs mitt hjärta och allt känns så förutbestämt och oberoende av min egen sanning om min existens, livsuppgift och vilja! Vilken berättelse har mött mig som ofödd, nyfödd och tillväxt?

Är det berättelsen som möter Christine varje morgon som jag kan behöva söka svar på för att förstå – ”Min historia och sanning”? Vilken berättelse har ”fostrat” mig in i förväntningar och krav på – vem jag är, varför jag finns och vad jag vill?  Just nu känns det tomt – hur skulle jag kunna söka efter berättelserna – så som de berättades då, sedan och även i nutid utan att fastna i tanken, mellanrummet mellan mig själv och omvärlden?

Sitting-by-the-WaterLearning and Unlearning: A Journey of Self-Acceptance

Något som omedelbart dyker upp är att jag hade så många frågor som jag upplevde att jag aldrig fick svar på – är det något som tillhör mina föräldrars, familjens, grannars, lärares och samhällets berättelser för och till mig, ”Min historia och sanning”? Dina frågor finns det inga svar på,  sådana frågor kan du inte ställa, ingen har tid att höra på – jag pratar för mycket? Är det svar på mina frågor som jag söker eller är det frågandet i sig som är min egen sanning, uppgift och livslust – att få vara nyfiken, undersöka, upptäcka och förstå för att på nytt börja om?

Något som just nu är tydligt för mig  är att ”Min historia” – berättade och outtalade berättelser – bidragit till djup ångest och oro, mörker och sorg som ständiga följeslagare. Jag förstår att ”Min historia” inte är min sanning, att tankens röst som spyr ut självförakt och order om bestraffning inte längre kan ”tvinga mig” att skada mig själv. Precis som Christine behöver jag kunna vakna varje morgon – utan minne – för att fråga mig själv vem jag är, varför jag finns, vad jag längtar efter och önskar.

En morgon – bara för någon dag sedan – frågar jag mig själv och lyssnar inte utåt utan inåt, så får jag tillgång till känslor och upplevelser med nya budskap  än de sanningar som tanken levererar. Sakta sakta känner jag dofter, färger, smaker som varsamt väcker till liv, förnimmelser och budskap – hela min kropp och tanke innesluts i ett solmoget, vackert varmt rött smultron ;-), en vacker vattendroppen visar mig sin skönhet och andlighet, flera vattendroppar får mig att vilja dansa i regnet, fånga dropparna en i taget i min hand, le och beundra den innan den dansar vidare. Kraften inom mig känns stark – jag känner mig som ett ett glatt smultron, varje regndroppen är min vän och jag älskar regnets dans mellan himmel och jord.

Istället för att bäva för en ny dag med samma berättelse som dagen innan känner jag ett leende som sprider sig inifrån och ut för att till slut få läpparna att ”smila” 😉  och tanken uppmuntras – jag är ett smultron som doftar gott, är vackert och smakar ljuvligt ;-).

DSC_0030

Plötsligt känns det som om min nyfikenhet leder mig in i sagans värld, där allt är möjligt och kan vända upp och ner på allt som – ”vi” – håller för sant. Det är kanske ingen tillfällighet att jag så länge jag kan minnas kan – roa mig -med att fylla vattenkannor, gå runt och vattna, skapa vattenoaser för fåglar och insekter, lyssna på regnet insvept i en filt inne eller ute, låta sommarregnet forsa ner i ansiktet och blöta mina kläder.

Nu behöver jag inte längre undra varför, leva på undantagen, utan än mer leva mig in i något som känns som  dröm och längtan och jag kan inte låta bli att fundera över frågan – Hur kommer en stund som smultron och vattendroppens vän att vara – vad kommer att komma till mig och ge mig gensvar?  Kanske kommer också några av mina gamla ”sanningar” att dyka upp utan att kunna skrämma och hota, komma och gå, slå sig till ro ;-)?

Från Sofia Helins Sommarprat 2014 – Om bl a mörker som drivkraft, depression, är det rätt att inte berätta och tala om …

Hennes nyfikenhet blev hennes uppgivenhet..

Det är mycket att inte tänka på för att det ska gå bra …

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s