Sida upp och sida ner

IMG_3465

Jag läser sida upp och sida ner, utan att försöka memorera personer, platser, händelser, undertoner, budskap eller ”storyn”! Inte heller en analytisk ansats är önskvärd just nu utifrån mina behov ;-). Efter ett tag undrar jag om det är något som överhuvudtaget uppmärksammas och ”stannar” kvar i ”minnet”. Nej, inget i minnet just nu, jag skulle kunna anstränga mig tills hjärnan och huvudet sprängs, utan att kunna återge något av det jag har läst.

Ändå, utan att anstränga mig, så har jag lyssnat och specifika situationer svävar fram, varifrån, ingen aning. Det enda jag säkert vet är att det inte är tanken som bär fram någon form av vetande eller kunskap.

” Varje morgon äter Maria frukost på en cafeteria på vägen till jobbet, till samma cafeteria kommer också varje morgon ett par som hon fascineras av. Hon iakttar dem, diskret och fantiserar om deras liv. De verkar så förälskade och lyckliga i varandras sällskap – så perfekta.”      

Inför tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur, flödade spekulationerna. Vem skulle svenska akademin välja ut till pristagare i år? Vilken författare var värd att få nobelpriset utifrån personliga preferenser. Gomorronsveriges kulturpanel spekulerar och en person som fascinerar mig håller hårt i en bok; Förälskelser skriven av Javier Marias, övertygad borde Javier få Nobelpriset. Det gick inte att sluta läsa, ingen bladvändare i det här sammanhanget tror jag, men absolut så fascinerande att varje sida bar på något viktigt, angeläget och berörande. Det är då jag blir så otroligt nyfiken!

Trots att jag läser sida upp och ner, utan ständigt jagande med blicken efter orden eller intellektets jakt på det som inte sägs rent ut, så blir jag förvånad över något som jag känner igen. Marias inre dialog. Detaljrikedomen är enorm. Är det orden som jag känner igen mig i eller är det upplevelsen av Maria, där hon sitter och äter sin frukost, studerar paret och funderar över vilka de är, hur de har det, vad de gör, som har fått mig att lyssna och uppmärksamma?

Det händer absolut inget, vilket stör mig med jämna mellanrum, den inre dialogen fortsätter. Inte ens när mannen blir mördad, stiger min puls. Vem som mördar och hur beskrivs också detaljrikt, utan några känslosamma åthävor. Min egen inre dialog tar fart, ska jag verkligen fortsätta läsa, sida upp och sida ner? Det är väl dålig stil att lägga av bara för att det inte ”händer” något? Jag kanske inte förstår vad som kan vara så fantastiskt med författarens uttryckssätt? Jag är kanske inte mottaglig för konstformen, utvecklad och förfinad språklig stil?

Plötsligt så känns det som om mitt hjärta möter starkt motstånd, stramas åt. Maria ger sig till känna och tilltalar Luisa, som tillsammans med sin man (innan han blev mördad) ätit frukost på samma café som Maria de flesta av årets dagar. Luisa – som har uppmärksammat Maria även om de aldrig talat med varandra –  bjuder hem Maria och om deras första samtal berättar Maria:

”Underligt nog förvånade det mig inte att Luisa talade så förtroligt med mig, som om vi vore vänner, och det gjorde mig inte besvärad. Kanske kunde hon inta tala om något annat, och under de månader som hade gått sedan Deverne dog hade hennes bestörtning och sorg gjort alla i hennes omgivning utmattade, hon kanske skämdes för att om och om igen tala med dem om samma sak, så hon passade på att lätta sitt hjärta inför mig, en ny bekantskap. Det kanske inte spelade någon roll för henne vem jag var, det räckte att ha mig där som en inte utnött samtalspartner; med mig kunde hon börja från början. Det här är ytterligare en av alla besvärliga saker när man har råkat ut för något sorgligt: för den den drabbade varar sorgen mycket längre än tålamodet hos dem som håller sig i närheten förr att lyssna och finnas till hands, ett oreserverat stöd räcker inte så länge när monotonin sätter in. Och så blir den sörjande människan förr eller senare ensam, innan sorgen har klingat av, hon tillåts inte tala mer om det som är hennes enda värld, för den plågade värld blir olidlig för omgivningen, den skrämmer iväg folk. Hon inser att varje olycka för omgivningen har ett bästföredatum, att ingen är beredd att se smärtan, att den är tillåten endast en kortare period, medan den fortfarande innebär upprördhet och akut förtvivlan och medför viss möjlighet för dem som ser på att spela en viktig roll, så att de kan känna sig oumbärliga, nyttiga, som räddande änglar. Men när de märker att ingenting förändras, att den drabbade inte gör framsteg och inte tar sig ur sorgen, känner de sig förminskade och överflödiga, de tar det nästan som en förolämpning och drar sig undan: ”räcker inte jag till, kanske? Varför tar hon sig inte upp ur gropen fast hon har mig vid sin sida? Varför envisas hon med sin smärta, det har ju gått ett tag och jag har funnits här för att ge henne annat att tänka på och trösta henne. Om hon inte kan lyfta på huvudet får hon väl gå unde och försvinna in i sitt eget då”. Och då gör den nedslagna just det, drar sig tillbaka, gör sig oåtkomlig, håller sig undan. Kanske klamrade sig Luisa fast vid mig med den där dagen eftersom hon tillsammans med mig slapp gömma sig, hon kunde vara det hon fortfarande var; en otröstlig änka, som det brukade heta. Besatt, tråkig, lidande. Jag gjorde en gest med huvudet mot barnens rum. ”De måste vara till hjälp för dig nu när det är så här”, sa jag. ”Du måste ta hand om dem, och det ger väl att du är tvungen att stiga upp varje morgon på någotsånär gott humör, att vara stark, att hålla färgen, Att veta att de är helt beroende av dig, nu mer än förut. Det måste vara en börda men också en kraftfull livboj, barnen måste vara ett skäl för dig att börja om på nytt varje morgon. Eller är det inte så?” frågade jag när jag såg att hennes ansikte mulnade ytterligare och att det större ögat smalnade så att det liknade det andra, mindre. ”Nej, det är precis tvärtom”, sa hon, och tog ett djupt andetag, som om hon måste samla sig inför det hon sedan sa: ”Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle finnas, för att inte ha dem. Missförstå mig inte; det är inte så att jag plötsligt ångrar att vi fick dem, att de finns till är alldeles avgörande för mitt liv och de är det jag älskar mest, antagligen mer än Miguel, jag inser att det hade varit ännu värre att förlora dem, vem som helst av dem, det hade blivit min död. Men just nu orkar jag inte med dem, det är för tungt…Jag skulle vilja få stanna i sägen hela dagen, eller göra vad jag ville utan att vara upptagen av något, eller bara av mig själv, och kunna hämta mig i min egen takt utan att andra lade sig i, utan plikter. Om jag nu kommer att kunna hämta mig någon gång, jag antar det men förstår inte hur det ska gå till.” Ur boken Förälskelser skriven av Javier Marias.

Varje ord får sitt eget värde, får varenda muskel och förmodligen också cell att lyssna spänt efter ljudlösa steg i mörkret. Allt annat runtomkring mig tystnar utom mina egna andetag. Finns det en enda människa till – om än en författare – som kan sätta ord på mina egna upplevelser av sorg och smärta. Det är inte mina tankar som blir bekräftade, mina egna försök att beskriva mig själv, utan känslan i magen. Orden knyter an genom en osynlig navelsträng och naveln känns som en öppning, där vatten kan forsa såväl in som ut. Äntligen får jag kontakt, mellan min inre verklighet och en yttre verklighet, utan att lägga något raster på som värderar, jämför, får mig att skämmas, känna mig osäker, fantisera om hur andra tar emot mig och mina egna upplevelser – får jag, får jag inte?

Befrielsen känns så påtaglig att jag känner mig nöjd just nu. Jag lägger igen boken och känner mig beredd att gå vidare. Kanske är det så att jag inte längre behöver dela något mer med författaren som inte på något sätt har avsikten att förklara, tillrättalägga utan bara öppna upp för oändliga frågor utan svar. Just nu förstår jag att alla frågor behöver inte något svar inte ens de som inte går att besvara som meningen med livet, varför dör den jag älskar, vad är meningen med all smärta? I min värld kom ”vändningen” på ett helt annat sätt, inga frågor besvarades, istället upptäckte jag betydelsen  av att bara få uppleva någon utanför mig själv sätta ord på min egen inre dialog, behov och upplevelser, när ”livet” har gått i kras och smärtan känns oändlig.

SvD skriver; En självransakande roman som vänder och vrider på livets allra svåraste frågor

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s