Om att tolka ansiktsuttryck i mötet med mig själv

Anneli Wiberg

Anneli Wiberg

Hur kommer det sig att andra människor kan uppleva och säga till mig att du ser alltid så glad ut, du ser ut att ha så mycket energi och ger så mycket av dig själv, medan jag själv känner mig så ledsen, ansträngd och gammal, så tyngd, avslagen och fallen i kroppen?

I meditationen ”Bättre än Botox” hör och känner jag hur bra det känns i min kropp, när Björn Nattikho Lindeblad med lugn och behaglig röst beskriver;

– att ”vi” tenderar att i mycket större utsträckning – se hur något/någon ser ut än uppleva hur något/någon känns!

Jag känner igen mig i Björns fortsatta beskrivning – hur många av oss tittar på sin egen spegelbild  och har synpunkter – vanligtvis negativa om hur ansiktet känns – och ställer krav på hur det borde se ut! Få gånger eller få personer kan bara vara varsamma om den ansiktsbild som möter upp i spegel och bara konstatera – just nu känns mitt ansikte piggt och fräscht, så vackra ögon, en sådan fin lock som lägger sig i ansiktet, så trötta ögonen känns, så blek och slapp huden känns osv.

IMG_3467

Hur jag tar in  upplevelser i naturen genom mina ögon och då saknar känslan i det jag vill uttrycka

Så värdefullt att få hjälp att sätta ord på upplevelser att det är just ett visuellt medvetande – ögonen och synen – som får avgöra och bestämma, värdera och jämföra, före hur något känns i och genom kroppen, kroppsligt medvetande som hyser tålamod och öppenhet.  I min värld upplever jag en oerhörd förvirring kring olika signaler, vad jag ser, hur jag känner, hur jag borde vara, hur jag borde känna, hur jag borde se och betrakta omvärlden och livet. Jag kan konstatera att nu känns det bra i mig, men så hör jag en inre röst som säger, men så här kan du inte vara, så här kan du inte leva, så här är inte livet, så här kan du inte dra dig undan från ansvar och det som är meningen med livet!!!

IMG_3468

Hur jag försöker ge uttryck för mitt kroppsmedvetande, upplevelser av känslor i naturen.

I den konfliktfyllda situationen känner jag hur illamåendet bara sjuder och kastar sig runt i min mage – varför är jag inte rätt, varför är jag otillräcklig, varför är jag så enkel och obildad? Kanske är det inte så konstigt

– att jag själv känner att mina mungipor hänger och som Björn beskriver att det kan vara sorg och ledsnad som aldrig har fått kännas och visas,

– att mina käkar känns som fångstsaxar av järn, obevekligt hårda och hopfällda kring sitt offer, en järnvilja används för att överleva och leva.

Under en stund har min auktoritet fått komma till tals, jag har fått känna och berätta precis så som jag känner mig i ansiktet, ägnat mig åt min subjektivitet. Det är bara jag som kan veta hur jag känner mig, bara jag som kan beskriva och uttala mig, bara jag som har rätt vara den jag är!

Stort tack och en varm kram till Björn Natthiko Lindeblad för en fantastiskt skön stund, där inre konflikter kan blottläggas och komma till ro!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s