Jag har varit här :-)

En härlig dag i februari får jag en promenad med min älskade son, Nils. Vi går längs kanalen på den soliga sidan, njuter av värmen från solen, ser hur det kommer små rännilar av vatten ut från en snöklädd vall. I min värld känns det bara gott att få gå vid sidan om, uppleva hur hjärtat blommar och hela kroppen känns varm. Han är inte längre liten, utan vuxen, men inom mig kommer nog alltid underbara minnen av den lilla människan att vara närvarande.

Jag har burit honom i min famn, när han själv inte kunde gå, behövde vila en stund eller komma upp i höjd för att se. Då fanns det så mycket att upptäcka och ta in, jag fick vara hans ledsagare. Nu delar vi erfarenheter av våra upptäckter, funderingar i vardagen och det som ger mening i livet.

Lustigt nog passerar vi en kyrkogård, traditionell sådan, med stora och små gravstenar. Själv har jag aldrig riktigt förstått socialt förväntade traditioner eller påbud en människas död. Kyrkans roll och medverkan har i min värld inte fått mig att känna mig tryggare, förberedd eller starkare i min sorg.

”Döden” är sällan närvarande i vardagen, i möten mellan nära och kära, i samtal om nuet. Frågor kring dessa gravstenar har alltid funnits i min värld. Vad är egentligen meningen, finns det någon sådan? Ett namn, dag för födelse och död, inskrivet med förgyllda bokstäver i en sten! Vad kan det stå för, vilka är förväntningarna om det nu finns några sådana?

När vi går där längs det järnsmidda staketet som omger alla stenar, stora som små, mer eller mindre broderade och högtravande, dyker det upp en idé som jag blir nyfiken på. Kan det vara så att det finns en känsla av att vilja markera att ”jag” har varit här på jorden en stund, precis så som upptäcktsresande markerar sin närvaro på bergstoppar, antarktis och arktis, månen osv?

Rymddräkten är vid besöket på jorden en kropp som förmår själen att vara närvarande och där. I samma stund som tanken blir tydlig, så upplever jag hur fjärilar tar form, stora som små i vackra färger, breder ut sina vingar och söker sig upp i luften i en virvlande dans. I min värld upplever jag sinnebilden vacker och tillitsfull. En förtätande, tung och mörk tanke kring döden och människans – nära och käras – försvinnande brister.

Jag har varit här – får gravstenarna att mer likna filmstjärnornas avtryck i Hollywood. Min dröm slog in, jag tog mig hit, och har fått göra avtryck! Jag känner mig tilltalad, av att så många människor som har varit här på jorden inte bara är en i mängden, inte bara är någon som glöms bort med tiden, utan faktiskt gör ett avtryck genom att vilja skriva sitt namn på en sten.

Kanske jag kommer att be mina barn om en liten liten sten med min namnteckning på och texten;

Jag har varit här på jorden en stund!

Gett liv till två underbara barn!

Förverkligat ”drömmar” och ”drömt” tillsammans med Janne!

Mött fina och omtänksamma medmänniskor!

Anneli

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s