Vägskäl

Det går förmodligen inte att både äta upp kakan och ha den kvar, att både försvara mänskliga rättigheter och inte behöva göra avkall på något?

Den gångna veckan har jag funderat en hel del på Margot Wallström och händelseutvecklingen kring det tal som skulle hållas för Arabförbundet och ett avbrutet handelsavtal mellan Sverige och Saudi Arabien. I min värld känns det självklart att inte sälja vapen – till någon – för att kunna klara av att upprätthålla en egen produktion av försvarsmateriel som vapen, flyg, robotar mm.

Är jag naiv?  Ja jag är förmodligen naiv! Jag vet inte ens hur jag skulle reagera om jag blir tvingad att leva på ett sätt som jag absolut inte vill av någon annan grupp eller stat. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag tvingas visa lojalitet och leva efter andra normer och värderingar.  Något som jag däremot känner starkt, är att om någon skulle bryta sig in i vårt hem för att förstöra eller bara ta något som tillhör mig, så är jag beredd att försvara mig och mitt hem!

Vari ligger skillnaden att jag känner så starkt för att försvara mitt hem, nära och kära innanför husets väggar och samtidigt menar att ”landets” boning och fristad inte behöver försvaras? Efter ett inbrott i en grannes hus, kände jag mig så arg att jag var beredd att ta in en slägga i vårt hus för att kunna försvara en sfär som för mig är en helig fristad. Samtidigt fasar jag för taken på krig och vapen för både  försvar och angrepp.

Om någon som känner sig utsatt skulle knacka på min dörr och fråga om jag kan hjälpa personen få skydd, mat och en plats att vila på, skulle jag då stänga dörren? Så väl känner jag mig själv att jag inte skulle kunna stänga dörren utan att försöka hitta något sätt att hjälpa till. Men hittills har jag inte aktivt försökt ta emot människor som flyr från förtryck, våld och missär, trots att så många knackar på Sveriges ”dörr”, kommer in och på nationell nivå får sitta i farstun för att få sin situation prövad. Några får lämna farstun medan andra får komma in i nästa ”rum”.

Jag beundrar Margot Wallström för styrkan och modet att ta ställning för mänskliga rättigheter, även om jag inte är helt klar över om budskapet framförs som ”personligt” och i det aktuella fallet ”nationellt” ställningstagande. I min egen värld skulle jag – idag – ha svårt att gå runt och ”fördöma”. Du som slår ditt barn gör fel och jag som inte gör det gör rätt! Istället hade jag gått fram med ett klart budskap – jag slår inte mina barn, för mig innebär det att jag skadar barnet och jag är beredd att skydda andra barn som jag ser och upplever bli skadade eller känner sig skadade.

Det är inte enkelt – allt jag ser och upplever vara fel – behöver inte vara det beroende på sammanhang och kontext. Det blir alltid en balansgång mellan mina preferenser och i vilken omfattning som jag kan göra dem till norm för andra. Exemplet känns väl si så där, att det skulle kunna vara accepterat – beroende på sammanhang och kontext – att slå barn. I stället är det kanske bättre att utgå från sådant som jag upplever som behov hos mig, även skulle kunna vara ett behov som någon annan har på allmän nivå.

Faran med att kopiera mina ”subjektiva” behov och göra dem ”objektiva” – generella och allmänna – kan för mig vara ett sätt att utöva förtryck och göra mig själv till diktator även om jag verkar i ett demokratiskt kontext. För egen del behöver jag tid för återhämtning flera gånger om dagen. Det är hur lätt som helst att ta min egen erfarenhet av hur inre stress kan leda till kolapps och fånga signaler som tecken på detta hos andra personer, utan att egentligen ha en enda aning om hur personerna lever, mår osv. För att förstå hur en annan medmänniska lever får jag först av allt lyssna och dela hens erfarenheter, sätt att beskriva och förhålla sig till dessa.

Ett sätt att överleva i en grupp, där flera olika livserfarenheter, preferenser, åsikter mm blandas, har för mig varit ett på något sätt ”sätta mig över” mina ryggmärgsreflexer, rädslor och olustkänslor, för att istället lyssna in och sätta mig in i andra ”verkligheter”. Jag behöver inte på något sätt gilla eller ställa upp på andras värderingar och sätt att handla utifrån dessa, men jag kan lyssna och respektera dem. Däremot har jag reagerat starkt – när någon börjar predika och generalisera – sätta sig över andras erfarenheter, bara utgår från sig själv och den egna sanningen som något universellt.

Det är sannolikt här som jag berörs starkt av Margot Wallströms mod, så som jag förstår det genom massmediers rapporteringar. Mänskliga rättigheter – principer och förhållningssätt människor emellan – är vägledande för Margot och detta är viktigt att stå upp för. Enklast och sannolikt också tryggast för den egna personen är att följa med strömmen, att försöka hålla sig vän med alla, att inte stöta sig med ”någon”! Vem är det då som bestämmer dagordning och färdriktning? Att formulera mina egna ställningstaganden, att uttala dem och att berätta om dem i en församling kommer förmodligen alltid att föra med sig en känsla av rädsla, olust och obehag, särskilt om sammanhanget och sociala normer förutsätter att alla håller sig till ”spelreglerna” i en mer eller mindre medveten och formell maktstruktur.

I min värld har Margot Wallström utmanat rådande ”ordning” genom att lyfta fram och presentera – just nu rådande –  ställningstaganden och utgångspunkter för såväl sig själv som sitt nationella uppdrag. En universell sanning? Nej, det hoppas jag inte!

Själv vill jag kunna försvara min kropp, min personliga integritet och mitt hem. Jag är inte beredd att hävda eller övertyga någon annan om att jag har ”rätt” i något avseende, inte heller med våld. Jag vill inte att samhället jag bor i ska utrusta sig med vapen eller producera vapen för försvar. Krig, anfall och försvar, med hjälp av vapen, tortyr mm medför – i min värld – alltid ett oförsvarligt själsligt och mänskligt lidande!

Ett vägskäl för mig – ja! Jag kan inte både äta upp kakan och ha den kvar. Jag kan inte vända kappan efter vinden och hålla alla dörrar öppna. Att vara tydlig inför mig själv innebär att inte alla kommer att hålla med mig, gilla det jag står för. Andra kan känna sig kränkta och känslomässigt ifrågasatta, vilja hämnas eller kräva stöd för sina egna ställningstaganden. ”Vem är du som vågar ifrågasätta mig”! Har det något som helst med varandra att göra – att jag tror på mänskliga rättigheter och någon annan tror på rätten att styra och ställa över andra ända in på bara skinnet, äga en annan människa fullt ut?

Margot Wallström har inte bara uttryckt sitt personliga ställningstagande utan även Svenska statens och dess medborgare. I min värld är Margot inte bara personligt modig utan också politiskt modig och stark. Alla kommer inte att hålla med, att de val som gjorts i sak är rätt. Kan konsekvenserna skilja sig beroende på om det är personligt eller nationellt ställningstagande? Ja förmodligen, men det jag ändå är övertygad om är att konsekvensbeskrivningar vare sig de bedöms vara positiva eller negativa, så rymmer de bara en ofattbart liten del av verkligheten :-)! Tron på hur mycket mänskligheten kan kontrollera och styra är i min värld väldigt överskattad :-)! Däremot upplever jag att det egna seendet starkt kan begränsas och medvetandet styras mot vad jag vill uppfatta av ”verkligheten” genom att fixera mina föreställningar, tankar, modeller och teorier om ”verkligheten”!

Intressant blev det också när ”svenska staten”, genom Björn von Sydow och Kung Carl Gustav XVI, framförde sin önskan – eller ursäkt – att inte vilja kränka ”Saudi Arabien” – känslomässigt. Snyggt gjort!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s