Morsdag mellan himmel och helvete

Kajsa och Tiger

Förutom mina älskade barn har jag fått den stora äran att få vara matte till två älskvärda hundar – Oscar och Kajsa. Idag är det lilla Kajsa som är i fokus, ligger och myser med sin kompis Tiger i fåtöljen i väntan på varmare väder ute :-)!

”Morsdag” upplever jag som konfliktfylld – inombords. Känslorna ryms mellan himmel och helvete. I himmeln fyllas jag av djupa och starka känslor av att kunna och få älska mina barn, känslan av tacksamhet att få bära på liv och ge liv åt något så oändligt vackert som mina barn. Förundran över mänsklighetens och naturens magi att ge liv, kunna älska och glädjas åt en annan människas unika personlighet.

Känslor som ytterst sett får mig att uppleva helvetet i vitögat rymmer sorg och mörker, tårar, upplevelser av avsaknad eller frånvaro av en egen ”mamma”. Någon som jag själv kan komma nära och få känna mig trygg tillsammans med, någon som jag kan berätta för om mig själv och mina egna upplevelser, någon som jag kan minnas skrattade, visade glädje över att få vara nära. Flertalet minnen från denna relation eller brist på relation är omöjliga att minnas, sätta ord på eller ens tala om. Konsekvenser för min psykiska hälsa har jag inte heller förstått eller kunnat möta på annat sätt än att kämpa för att ”överleva”. Inget av detta har sannolikt någon annan kunnat upptäcka, garden har varit höjd över takåsarna, fasaden väl rustad och putsad tills den inte längre håller.

Jag är oändligt tacksam för att jag har kunnat skilja på mina egna erfarenheter och min egen längtan efter att ge liv, glädjas och få dela mina barns utveckling som individ och person. Tidigt förstod jag att jag bara har dem till låns, rent fysiskt. De kommer sannolikt en dag att söka sin egen tillvaro, bilda familj och få egna barn. Min existens kan inte bara vara att leva i en relation ”mamma” och ”barn”. Nu är de vuxna – ändå är jag alltid deras ”mamma” och känner ansvar för att finnas till för dem när det behövs. Jag är evigt tacksam för känslan i hjärtat – att vi någonstans alltid har varandra – kan vara både närvarande och nära.

Den mest vackra gåva jag en gång försökte ge, som liten, och med förhoppning om att kunna ge uttryck för något vackert värt att se och tycka om, är en liljekonvaljbukett. Misslyckandet sitter som en tagg, inte i hjärtat utan i skinnet och kroppen.

Blomman är lika vacker idag, den vita lilla klockan, vackert hängande tillsammans med andra klockor på en stark, ljusgrön och skir stängel, skyddad av välmenande blad. Den lilla vita klockan kan fortfarande få mitt hjärta att öppna sig, sprida värme och förhoppning. Idag ger jag den till Jannes mor Anna, för att han så många gånger har berättat med värme och beundran om sin relation till far och mor, vad de betyder för honom som förebild i vuxenlivet. Han återkom ofta till Annas nyfikenhet på livet, det som händer här och nu. Hennes intresse för att följa hans bygge av motorcykel på övervåningen hedrade henne, även om det var långt ifrån hennes egna intressen.

En eftermiddag besökte vi Anna, då var hon strax över nittio år, för att fika och prata en stund. Jag förstår på Janne att han vill berätta att vi i Linnersmåla med flera håller på att få fiberkabel nerlagd för tillgång till internet. Han söker efter orden, förmodligen för att han någonstans tror att vi rör oss inom ett för modernt område för Anna. Till slut blir hon en aningen irriterad, tittar på honom och säger med snärt i rösten, du menar att ni ska få bredband! Jannes min är obetalbar i denna stund :-).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s