Punctum

Om morgonen finns en backe som barnen kommer till för att åka pulka, när den första snön kommer. Här sker ett tydligt möte mellan himmel och jord. Mötet berör och känns i hela kroppen, allting stannar upp. Tidigare tankar bara försvinner, varje hårstrå på kroppen får liv. Först känns det som om jag står där alldeles naken inför en uppenbarelse, hud möter varm, sval, kall eller iskall vind. I nästa ögonblick fångas medvetandet av intensiv rörelse och värme – inombords – jag är just nu bara en stark känsla av värme.

Inget möte är det andra likt, inte heller uppenbarelsen så som den kommer till mig morgon efter morgon. Den kontrast och skiljelinje som jag har lärt mig se och uppfatta finns inte längre. Inget skiljer jorden och himlen åt. Ena stunden är det grässtråna som lyfts fram av solen, så att varje strå får sin egen siluett och rörelse. I nästa stund kan det vara solen som strör guld- och silverglans runt molnen. Under ett kort ögonblick finns inget annat än känslan av att dela en hemlighet.

Upplevelsen är så intensiv att varje andetag varar som en hel evighet. En skräckblandad förtjusning berättar att det inte finns någon gräns, någon åtskillnad mellan himmel och jord. Istället får jag uppleva att precis här och nu bjuder oändlighet, gränslöshet, allt är möjligt in mig till en annan värld, sagans värld? Även om jag blundar – det kanske är en dröm – så förändras inget annat än att jag inte kan se `kullen´, `himlen´, `solen´, `molnen´eller `grässtråna´. Allt annat av min upplevelse är oförändrat, kanske t om intensivare, friare, starkare, mer övertygande. Gränser löses upp, mellan himmel och jord, mellan kropp och själ, tanke och medvetande. Flödet känner inga gränser varken bakåt eller framåt i tiden, inte vem som är avsändare eller mottagare, vem som står i skuld till vem :-)!

Ögonblicket går inte att hålla kvar, inte bestämma sig för att äga. I samma hundradel eller tusendel av en sekund som jag funderar på att ta ”kraften” i min tjänst, går den förlorad. Tanken tar form, börjar leva sitt eget liv och har plötsligt tagit över. Innesluten i mitt eget huvud tappar jag kontakten med omvärlden, med sinnena. Kvar finns bara det jag ser inneslutet i en bubbla. Första gången som jag upplever att jag kommer nära någon form av tankemässig förståelse för mina upplevelser och känslor är i  ”Husmoderns död och andra texter” av Sara Danius.

Sara beskriver att människan sällan är fri att uppleva och känna här och nu. Det finns nästan alltid en berättelse, så stark, att den bestämmer även här och nu, dominerar över sinnesintrycken och en oändlig verklighet. Jag kan ofta påminnas om hur svårt det kan vara att ta del av allt runt omkring mig utan att tankar präglade av så väl tidigare erfarenheter som inlärda sätt att tolka intryck och sätta ord på dem. Då lägger sig mörkret och intar min sinnesstämning, när dåtid och förväntningarna ramar in, väljer ut och skapar sin egen upplevelse – i stort sett – utan att jag själv är delaktig med min egen sinnesnärvaro.

Historien så som den skapats genom andras berättelser kan liknas vid ett foto taget av mig som nyfödd. Då en alldeles ljus, vackert skimrande och älskvärd bild av en liten människa. Genom åren kommer olika raster att läggas till och dras ifrån och på så sätt växer självbilden fram liksom upplevelser av omvärlden och relationer till andra människor. Dessa erfarenheter och berättelser har tagit plats i tanken, i huvudet, där de ständigt snurrar runt och för en inre dialog om rätt och fel, bra och dåligt.

Ett helt nytt ord och begrepp tar plats i Saras text, ”Punctum”, och för mig får ordet kraft i meningen att mitt fokus flyttas från huvudet och tanken, till kropp, hjärta och mage. Något sådant har jag tidigare inte upplevt, en otrolig kraft som får genomslag inte bara i mitt intellekt utan i hela mitt väsen. Punctum, berättar Sara, myntades av den franske författaren, litteraturforskaren och semiotikern Roland Barthes. Även om begreppet definieras eller beskrivs av Barthes genom en motpol, Studium, och därmed delar upp betraktelser och upplevelser av bilder, så behöver jag inte använda det som kategorier för att dela in eller artbestämma upplevelser.

I min värld så utesluter inte det ena det andra. Däremot mår jag inte särskilt bra när bara studien, betraktelsen, definitionen och ett liv bland objekt dominerar min existens och närvaro.

Att uppleva stunden eller återgivningen, i första hand eller i andra hand, genom olika konstnärliga uttryck, gör mig sårbar. En tunn hud finns bara mellan mig och min omvärld. Att känna livet, så som underbart alldeles fantastiskt underbart, väcker i mig också en obegriplig rädsla, behov av att stänga av och återgå till det som är möjligt att förutse, kontrollera och förhålla mig till med distans. Min egen längtan efter att komma nära – ”punctum” – stunden och ögonblicket som fångar och förför, utan någon som helst begriplighet för ”motivets” innehåll, komposition, teknik osv, har i min värld länge befunnit sig på ett slagfält mellan längtan och förnuft.

Förnuftet säger att allt som görs ska ha en mening, vara av betydelse för andra, skapa uppmärksamhet hos andra, kunna beundras av andra och förstås av andra. Min längtan säger mig något helt annat, att bara vara och göra för min egen skull, få näring, känna närhet till något levande vad det nu än månde vara. Som när jag för första gången fick uppleva att barnet inom mig började röra på sig, upplevelsen är ögonblicklig, utan historia, utan någon berättelse om hur just detta ögonblick borde förstås, upplevas och kännas. En omedelbar känsla och upplevelse som inte går att förutse och som jag saknar ord för.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s