En fikastund kan betyda så mycket

Jag pratar med Lisa via messenger, det är snart hennes födelsedag. Min kära dotter är duktig på att måna om sig själv i meningen – vara snäll mot sig själv, hålla dörrar öppna för att ta tillvara möjligheter som finns. För att stärka sin förmåga och kreativitet inom yrkeslivet, gick Lisa ekonomprogrammet i Trollhättan. Innan studierna var avslutade ville hennes arbetsgivare erbjuda henne nya utmaningar utifrån Lisas egna önskemål. Till hennes födelsedag så levereras också en ny bil – Den dyraste födelsedagspresenten som jag själv gett till mig hittills, säger Lisa med ett leende.

Då brister något inom mig och tårarna bara rinner. Jag hör Janne, känner honom och hans djupa beundran för Lisa. Så jag saknar honom, hans doft och röst! Samtidigt känns det som det är första gången som jag kan gråta på riktigt, känna mig ledsen utan en ofattbar rädsla för djup sorg och smärta. Så mycket av sådant som han själv värderar och försökte leva efter går att se hos Lisa – utbildning, ett jobb som intresserar och att själv kunna känna in sina egna behov och önskningar, uppfylla dem.

Ibland kändes det som om jag inte talade om dem tillräckligt värdigt :-), Lisa och Nils. I hans värld kom de att uppfattas och uppskattas som något som jag inte riktigt förstod mig på. Förtroendet för  bådas personlighet, ansvar och tillit kunde knappt beskrivas eller beröras med vanlig ord – kanske handlade det bara om en djup känsla som bekräftar att de bara är bra.

Min egen kärlek till dem båda känns tunn, när mina möjligheter att dela den med Janne inte finns på samma sätt. Kärleken – önskan att vilja dem det allra bästa, att de mår bra och att få finnas till för dem när jag behövs – är lika stark eller starkare. Att den känns tunn har mer att göra med att jag saknar den oreserverade möjligheten att få tala om Lisa och Nils, känna allt som händer i kroppen, när orden uttalas och delas med någon som kan bekräfta och fylla i berättelsen.

Jag ”tänker tillbaka” på våra fikastunder, då så mycket kunde kännas i kroppen. Solen som strålade på ett visst sätt genom träden utanför och ibland sträckte sig ända in på bordet och genom kaffemuggen. Värmen som omslöt kroppen och den underbart goda kaffedoften. Ibland pratade vi och ibland inte, ändå kändes det otroligt bekvämt att bara få vara och sitta där tillsammans. Min kropp bar mig, älskade mig och tog väl hand om mig – en fin upplevelse – att känna mig hel, stark och att gemensamt skapa berättelser med positiva och tacksamma förtecken.

Samma sol skiner just nu genom träden utanför, solstrålar tar sig genom något oputsade fönsterrutor :-), bordsskivan i körsbärsträd får vackra skiftningar och siluetter. Tårarna har slutat rinna, kroppen känns mer levande och stark än för en stund sedan. Upplevelsen av gemenskap är inte bunden till tid och rum, den kändes för en stund otroligt levande och oförändrad. Dofterna fanns plötsligt där och min kärlek till mina barn speglas just nu inte i ensamhetens tankeram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s